Johannas hundar

Jag drömmer mer och mer om mitt jobb. Det är ett osunt tecken. Det är inte ett dugg bra och jag vill inte ha det så. Men jag kan inte hjälpa att mitt undermedvetna är mer oroat över Dagen D än jag själv. I morse drömde jag något riktigt knäppt.

Först kanske jag ska förklara det faktiska sakläget: Först skriver jag en bok om ett forskningsområde och sedan går man en vacker dag till en sal på universitetet där man får prata med en person, en opponent, om det man kommit fram till. Det kallas att man försvarar sin avhandling vid en disputation. Sedan går man iväg till institutionen och dricker champagne. Det är väl det stora hela.

Det finns en person som skulle kunna vara en lämplig kandidat som opponent. I natt drömde jag att jag skulle disputera och allt var frid och fröjd. Solen sken t o m. Kruxet var bara att opponenten inte lät mig komma till tals! I fyra hela timmar babblade han på om sin storhet som forskare och alla fantastiska resultat han kommit fram till. Han hade inte ens läst boken! Jag var vansinnig, här hade man kämpat på i fem år för att skriva en bok - och så bemödar sig opponenten inte ens med att läsa skiten. Efter fyra timmar förväntades jag hålla masken och vara trevlig, men det gick inte. Jag fick ett rabiat utbrott på karln och sa till honom att "när du druckit upp champagnen så drar du härifrån och jag vill aldrig mer se dig!!!"

Sedan tiggde jag och bad om en ny disputation men det fick jag inte. Man får bara en chans.

Så kom vi på räddningen. Det hade nämligen saknats en betygsnämnd och därför kunde hela tillställningen ogiltigförklaras.

Jag fick en ny chans och var så nöjd när jag vaknade.