Johannas hundar

Idag är det måndag. Det känns nästan lite som annandag påsk när jag öppnar altandörren fem i sju. Solen skiner och det är lite småkallt, men inte så femjäkligt att jag inte vill gå ut. Snabbt ut med valp som uträttar stordåd på den öde framsidan av hyrshusen. Fem i sju är folk inte på väg till sina jobb än. De flesta jobbar väl på Scania eller på Astra Zeneca i Södertälje. Inte jag. Jag jobbar på världens bästa arbetsplats på Stockholms universitet och just idag ska jag utnyttja det vackra vädret. Idag ska det ske underverk. Zingo ska upp i tvåan. Och upp i trean. Jobba kan man göra på kvällen när hundarna sover.

Efter en massa bortglömda tvättider lyckades jag förra veckan boka en till i dag på morgonen. Fem maskiner tvätt behövde saneras och det tar sin lilla tid att åka upp och ner för hissen. Kvart i tio ger jag upp, matar hundarna och åker ut till klubben. Där ska vi möta Ingela och fila lite på våra moment. Hera och Ingela tränar på att stå stilla, jag och Zingo tränar på att springa fort som f-n. Skillnaden är bara den att i vår nya sport, lydnadssporten, står jag för det mesta stilla.

Det syns.

Vi börjar innan Ingela är på plats med inkallning med stå. Zingo får bollen först en gång för att han springer till mig och sedan en gång till  när han kutat halva sträckan. Snart rusar han i full fart och tvärnitar när jag låtsas kasta bollen. Det ser lovande ut, mer lovande än stående under marsch som är felinlärt av en stressad förare.

Vi fortsätter med rutan. Detta moment som vållat problem i generationer utav SBK-fantaster börjar bli kallat "det lätta momentet". Det är enkelt, bara hundarna fattar. De älskar för det mesta rutan, det kunde man se igår vid halvtolvtiden på Mälarö BK. Hälften av hundarna - minst - fick tior på rutan.

Jag testar att skicka en gång utan att visa. Zingo springer - lite osäkert i tempo, men ändå - rakt in i rutan och stannar.

Klick - boll.

Jag testar en gång till. Samma sak. En gång till med samma resultat. Lärde sig Zingo något på klickerkursen i lördags, månntro? Vi testar igen, nu från en annan vinkel. Mitt i rutan står han och viftar på svansen. Jag testar att skicka honom från min högra sida. Rätt in i rutan - där står min nästan vita labrador och strålar i kapp med solskenet.

Att arbeta med hund är speciellt. Och det är ett speciellt samarbete vi når där, en måndag förmiddag på Södertälje brukshundklubb. Plastbanden smattrar lätt för vinden och Zingo lyser som solen. Han nästan skrattar när han ser att jag är nöjd. Bollen har stigit ytterligare i värde.

Vi tar en paus, för nu går det bra. Jag hämtar Taggen och hinner tänka tanken tänk om...

Rutan står kvar och plastbanden speglar sig i solen. Tänk om...

Taggen är taggad till taggismens tagglika gräns.

Vad 17, det är ju en lek.

Jag testar, sätter Taggen utanför rutan, men det är svårt att sitta själv. Det går till slut och jag visar bollen i rutan.

Han är inte svårflörtad; så fort jag kommer tillbaka till honom och kopplar loss rusar han in.

Klick - boll...

Vi testar igen.

Samma sak. Klick - boll.

Han fattar verkligen! Tänk om strömmar kort genom huvudet igen. Målet ser jag framför mig - ett steg i taget kommer att ta oss dit. Och det är onekligen mycket enklare om man har en hund som gillar orangefärgade bollar.

Till slut måste jag bara testa en grej till. Jag tar bollen i snöret och sular iväg den rätt över plan. Efter drar han, den lille kortbente terriern i full karriär. "Yes!" tänker jag. "Nu har han mognat rejält i skallen, vågar springa så långt ifrån matte!"

Snart kommer han tillbaka, i lätt galopp med boll och snöre ihopsamlat i ett snyggt paket i munnen. En kvarts frolic och så är hans träning över.

Zingo tittar på mig från sin plats vid bänken. Han gillar inte att vara uppbunden. Det är det värsta som kan hända. Jag sätter honom på gräsmattan och öppnar ryggsäcken. I tre olika påsar ligger ca 30 spårpinnar jag inte tagit i på flera veckor. En har jag i min ficka. Den ser lite sliten ut och har en tydlig svart markering från någon spårtävling på 90-talet. Jag gnider in den med frolic och skrider till verket.

Zingo ska lära sig vittringspinnarna. Denna lek är spännande. Hunden ska i en hög om sex pinnar urskilja sin ägares pinne med hjälp av näsan. Den får inte smaka sig fram och inte ta första bästa pinne. Det är framför allt det Zingo brukar göra.

Mitt i min mastodonthög av trettiotalet apporter placerar jag ut den magiska pinnen jag haft i min ficka, sprider ut lite godis i pinnhögen och låter Zingo leta. Han nosar på pinnarna men letar bara efter godiset. Det är ett bra första steg. Han ger upp i högen när godiset är slut och ger sig vidare. På äkta retrievermanér letar han ny mark när den gamla är tömd, men det är inte det vi ska göra idag.

Jag kommer då på den briljanta idén som leder till genombrottet med stort G.

Min viktiga pinne gnider jag in med ännu mera frolic och spottar på den. Sedan doppar jag den i marken på ett tiotal ställen i pinnhögen. Det blir sensation! Zingo börjar leta bland alla pinnar och när han hittar rätt pinne apporterar han hem den. Min glädje hörs nog tvärs över Mälaren. I vart fall blir det för en sekund tvärtyst på appellplan där en grundkurs håller igång. Jag testar igen. Samma sak. Klick när han hittar rätt pinne och godis när han kommer med den. Vid ett försök plockar han fel pinne men ångrar sig direkt och lägger tillbaka den.

En orange boll och en kvarts frolic kan göra underverk.