Moderata barn
Igår läste jag en urbota tråkig artikel. Eftersom jag behöver en källa om kognition chansade jag på att artikeln skulle innehålla något matnyttigt. Det gjorde den, dock inte riktigt det jag förväntade mig. Jag tänker delge er den men faktiskt bara av ett enda skäl. Det är val i år. Jag tänker rösta. Hur jag tänker spendera min demokratiska rättighet och skyldighet står fortfarande skrivet i stjärnorna, men följande uttalande gav mig faktiskt en tankeställare. Det handlar om målbaserat lärande:
"Small children do not have motivation problems. They are excited by learning, eager to try new things, and in no way self-consciuos about failure. In short, they are examples of gopd goal-based learners. Consequently, we never see a 2-year-old who is depressed about how his talking problems is going and so has decided to quit trying to improve. We never see a 2-year-old who has decided that learning to walk was too difficcult and thus has decided only to crawl. [...] But at the age 6 years, all this changes. Children try to avoid having to learn, they fear failure, their educational goals are to please authority or do less work, and the instruction they receive ist more like thirty-on-one than one-on-one, including tremendous ridicule and social difficulties caused by their peer group. What has happened? The 6-year-old has started school". (Schank, Roger C, 1994: Goal-based scenarios I: Beliefs, Reasoning and Decision Making. Psycho-logic in honor of Bob Abelson. LEA. Hillsdale).
Summa summarum: Vill vi vara en tvååring eller en sexåring? Visst är väl ändå detta citat fantastiskt talande?
Jag tänker på många människor i min närhet när jag läser detta. I helgen hamnade jag återigen i en politisk debatt med vänsterflanken. Det är helt underbart att prata politik tycker jag, särskilt om man inte tycker likt. Då kan man nämligen lära sig något av varandra. Just dessa vänstersympatisörer tycker att det är för jävligt att folk i chefsposition tjänar mycket pengar. Det jobbet är nämligen inte viktigare än något annat. Lika lön för olika arbete helt enkelt.
Nja, jag är en streber. "Du bist ein Kämpfertyp!" brukar min eminenta handledare säga till mig. En riktig otäck kämpartyp som försöker en gång till när saker och ting inte blir som jag vill. Fasen, Spika blindbytte otillåtet i Lagga. Söndag två dagar senare bygger jag upp samma kombination i Taxinge och bruna bruden gör om det. Jaha, vi kunde rätta till det. Precis som tvååringen kämpar jag för att kunna gå och gnäller inte för att det inte fungerar. Jag nöjer mig inte med att krypa - jag vill kunna GÅ! Tvååringen är blåare än Rheinfeldt. Jag gillar idén om att straffa passivitet. Det borde motivera folk att jobba för sin situation. Om det finns ett bättre mål att sträva mot borde det väl vara värt lite uppoffringar? Sedan kanske inte det är rätt att tvinga cancersjuka att arbeta men f ö gillar jag verkligen idén. I grundtanken finns ett kraftigt människovärde, nämligen att var individ har bestämmanderätt över sitt eget öde.
Jag hävdar med en dåres envishet att det inte är en slump att Anja sopar snön från knäna efter kraschen och tar hem ett brons dagen efter. Hon åkte för att vinna och körde ur. Fan. Dagen efter gjorde hon inte det. Heja Anja! Kommer någon på idén att missunna henne bronset? Nej visst! Men - våra chefer ska inte tjäna massor av pengar. Det är helt enkelt orättvist eftersom jag inte har den lönen. Att jag inte kan vinna ett OS-brons är inget att hänga läpp över eftersom Anja med största sannolikhet bara har tur.
Då finns det två alternativ: Antingen blir man en sexåring som agerar enligt förväntade normer och gör enbart det som andra kräver. Gärna gnäller vi också lite när motivationen tryter.
Alternativ två tycker jag är mera lockande. Det springer en hjort på ängen och det är en sisådär 3000 f Kr. Du har två alternativ: Antingen tycker du att det är förbannat orättvist att det finns människor som är beredda att jobba för en hederlig stek i grytan och så gnäller du över de blåbär du har lyckats samla ihop. Eller så tar du och ger dig i lag med de människor som gör att du kan få till en rejäl stek på kvällen. Lite som på mitt jobb, liksom. I stället för att gnälla över mina fantastiska kollegers insatser bejakar jag deras prestation och dras med. Rätt som det är får jag mitt eget OS-guld.
Tvååringen, mina vänner, är vår stora förebild bredvid Anja Pärson. Det tvååringen har gemensamt med Anja är nämligen den att vi inte kan bli avundsjuka på någon av dem. För i utveckling och sport är allt tillåtet. Det är inte konstigt att tvååringen börjar gå och inte nöjer sig med att krypa runt på golvet och det är inte en slump att Anja tar brons. Ingen av dem har förtjänat sin framgång eftersom det ena är naturligt och det andra bygger på tur. Pärsons fajt i backen ger dessutom ett rejält underhållningsvärde.
Men fy bubblan för min chef som tjänar pengar. Det är riktigt jävligt och hemskt. Jag menar, om nu min chef har valt att i stället för att rulla tummarna och att ömka sig själv för att det finns så många andra som tjänar pengar göra något åt sin situation så ska hon faktiskt inte ha betalt för det. För om min chef kan få betalt för att kämpa sig till en bra livssituation innebär ju det per automatik att jag också - teoretiskt sett - skulle kunna påverka min. Och kan jag påverka min kan jag inte gnälla. Det finns ett begrepp för det där - "offermentalitet". Den dagen jag själv tar kontroll över min situation och mina handlingar upphör min självömkan. Nä. Fy fasiken vad livet är orättvist för att man måste göra läxan för att få alla rätt på glosprovet. Det är ju mycket enklare att skylla på någon annan!
Oavsett om det är Sahlingänget eller Rheinfelts wannabes som får din röst i höst finns det en viktig sak att tänka på: Det är inte regeringens fel att du har din situation. ALLA kan påverka sin situation, det är bara en fråga om man är en tvååring eller en sexåring.
Det finns säkert en och annan som tycker att det är orättvist att jag får betalt för att tänka men faktum är att människan är gjord för att samla och att jaga. Om det inte finns några villebråd att jaga blir människan passiv. Vetskapen om att hjorten på ängen kan förvandlas till en smaskig gryta om kvällen skapar motivation för att förbättra och förändra sin situation. Det finns människor i världen som inte har så mycket att välja på men vi i Sverige kan det. Valet i höst är inte avgörande för individens situation, det som är avgörande är hur du väljer att leva i samhället. Den starke klarar sig oavsett regering och då gäller det att göra som tvååringen och börja gå fast det borde vara mycket enklare att fortsätta krypa. Men om vi väljer att fortsätta att krypa kommer vi aldrig att utvecklas. Visst, det gör ont att ramla ibland och det finns risk att det blir besvärligt på vägen. Så länge resultatet är ett hägrande mål är det värt det.
Jag valde att doktorera för att skapa en livssituation jag kunde trivas i. Så kom inte och säg att jag inte har förtjänat min lön.
Vad valde du?
"Small children do not have motivation problems. They are excited by learning, eager to try new things, and in no way self-consciuos about failure. In short, they are examples of gopd goal-based learners. Consequently, we never see a 2-year-old who is depressed about how his talking problems is going and so has decided to quit trying to improve. We never see a 2-year-old who has decided that learning to walk was too difficcult and thus has decided only to crawl. [...] But at the age 6 years, all this changes. Children try to avoid having to learn, they fear failure, their educational goals are to please authority or do less work, and the instruction they receive ist more like thirty-on-one than one-on-one, including tremendous ridicule and social difficulties caused by their peer group. What has happened? The 6-year-old has started school". (Schank, Roger C, 1994: Goal-based scenarios I: Beliefs, Reasoning and Decision Making. Psycho-logic in honor of Bob Abelson. LEA. Hillsdale).
Summa summarum: Vill vi vara en tvååring eller en sexåring? Visst är väl ändå detta citat fantastiskt talande?
Jag tänker på många människor i min närhet när jag läser detta. I helgen hamnade jag återigen i en politisk debatt med vänsterflanken. Det är helt underbart att prata politik tycker jag, särskilt om man inte tycker likt. Då kan man nämligen lära sig något av varandra. Just dessa vänstersympatisörer tycker att det är för jävligt att folk i chefsposition tjänar mycket pengar. Det jobbet är nämligen inte viktigare än något annat. Lika lön för olika arbete helt enkelt.
Nja, jag är en streber. "Du bist ein Kämpfertyp!" brukar min eminenta handledare säga till mig. En riktig otäck kämpartyp som försöker en gång till när saker och ting inte blir som jag vill. Fasen, Spika blindbytte otillåtet i Lagga. Söndag två dagar senare bygger jag upp samma kombination i Taxinge och bruna bruden gör om det. Jaha, vi kunde rätta till det. Precis som tvååringen kämpar jag för att kunna gå och gnäller inte för att det inte fungerar. Jag nöjer mig inte med att krypa - jag vill kunna GÅ! Tvååringen är blåare än Rheinfeldt. Jag gillar idén om att straffa passivitet. Det borde motivera folk att jobba för sin situation. Om det finns ett bättre mål att sträva mot borde det väl vara värt lite uppoffringar? Sedan kanske inte det är rätt att tvinga cancersjuka att arbeta men f ö gillar jag verkligen idén. I grundtanken finns ett kraftigt människovärde, nämligen att var individ har bestämmanderätt över sitt eget öde.
Jag hävdar med en dåres envishet att det inte är en slump att Anja sopar snön från knäna efter kraschen och tar hem ett brons dagen efter. Hon åkte för att vinna och körde ur. Fan. Dagen efter gjorde hon inte det. Heja Anja! Kommer någon på idén att missunna henne bronset? Nej visst! Men - våra chefer ska inte tjäna massor av pengar. Det är helt enkelt orättvist eftersom jag inte har den lönen. Att jag inte kan vinna ett OS-brons är inget att hänga läpp över eftersom Anja med största sannolikhet bara har tur.
Då finns det två alternativ: Antingen blir man en sexåring som agerar enligt förväntade normer och gör enbart det som andra kräver. Gärna gnäller vi också lite när motivationen tryter.
Alternativ två tycker jag är mera lockande. Det springer en hjort på ängen och det är en sisådär 3000 f Kr. Du har två alternativ: Antingen tycker du att det är förbannat orättvist att det finns människor som är beredda att jobba för en hederlig stek i grytan och så gnäller du över de blåbär du har lyckats samla ihop. Eller så tar du och ger dig i lag med de människor som gör att du kan få till en rejäl stek på kvällen. Lite som på mitt jobb, liksom. I stället för att gnälla över mina fantastiska kollegers insatser bejakar jag deras prestation och dras med. Rätt som det är får jag mitt eget OS-guld.
Tvååringen, mina vänner, är vår stora förebild bredvid Anja Pärson. Det tvååringen har gemensamt med Anja är nämligen den att vi inte kan bli avundsjuka på någon av dem. För i utveckling och sport är allt tillåtet. Det är inte konstigt att tvååringen börjar gå och inte nöjer sig med att krypa runt på golvet och det är inte en slump att Anja tar brons. Ingen av dem har förtjänat sin framgång eftersom det ena är naturligt och det andra bygger på tur. Pärsons fajt i backen ger dessutom ett rejält underhållningsvärde.
Men fy bubblan för min chef som tjänar pengar. Det är riktigt jävligt och hemskt. Jag menar, om nu min chef har valt att i stället för att rulla tummarna och att ömka sig själv för att det finns så många andra som tjänar pengar göra något åt sin situation så ska hon faktiskt inte ha betalt för det. För om min chef kan få betalt för att kämpa sig till en bra livssituation innebär ju det per automatik att jag också - teoretiskt sett - skulle kunna påverka min. Och kan jag påverka min kan jag inte gnälla. Det finns ett begrepp för det där - "offermentalitet". Den dagen jag själv tar kontroll över min situation och mina handlingar upphör min självömkan. Nä. Fy fasiken vad livet är orättvist för att man måste göra läxan för att få alla rätt på glosprovet. Det är ju mycket enklare att skylla på någon annan!
Oavsett om det är Sahlingänget eller Rheinfelts wannabes som får din röst i höst finns det en viktig sak att tänka på: Det är inte regeringens fel att du har din situation. ALLA kan påverka sin situation, det är bara en fråga om man är en tvååring eller en sexåring.
Det finns säkert en och annan som tycker att det är orättvist att jag får betalt för att tänka men faktum är att människan är gjord för att samla och att jaga. Om det inte finns några villebråd att jaga blir människan passiv. Vetskapen om att hjorten på ängen kan förvandlas till en smaskig gryta om kvällen skapar motivation för att förbättra och förändra sin situation. Det finns människor i världen som inte har så mycket att välja på men vi i Sverige kan det. Valet i höst är inte avgörande för individens situation, det som är avgörande är hur du väljer att leva i samhället. Den starke klarar sig oavsett regering och då gäller det att göra som tvååringen och börja gå fast det borde vara mycket enklare att fortsätta krypa. Men om vi väljer att fortsätta att krypa kommer vi aldrig att utvecklas. Visst, det gör ont att ramla ibland och det finns risk att det blir besvärligt på vägen. Så länge resultatet är ett hägrande mål är det värt det.
Jag valde att doktorera för att skapa en livssituation jag kunde trivas i. Så kom inte och säg att jag inte har förtjänat min lön.
Vad valde du?
Kommentarer
Postat av: Bengt
Bra skrivet - dags att försöka hitta tvååringen inom en...
Trackback
