Det är alldeles för sent på kvällen.
Jag ska gå och lägga mig snart. I morgon har vi möte om ett konferensband vi ska ge ut och jag ska korrekturläsa. Jag kommer väl hinna med det så där mycket. I kväll korrekturläste jag en text på svenska av en kollega. Texten är 40 sidor och det tog tre timmar att läsa det där. Hur lång tid tar det inte då att läsa en text på tyska som är skriven av en tysk professor? Hrm ,en säker insatt källa i ämnet hävdar att det finns kvaliteter i min hjälp även om jag bara är en sketen doktorand som knappt är torr bakom öronen. Det känns faktiskt rätt bra.
Det är i kontrasterna man upptäcker detaljerna. Jag menar om jag går omkring på jorden och läser mina egna texter dagarna i ända kommer jag aldrig att upptäcka vad jag kan. Inte för att jämförelsen är framgångens moder men ibalnd kan det vara konstruktivt att sätta saker och ting i sammanhang. Som idag när jag rastade hundarna t ex, Spika drog iväg som en avlöning längs den plogade gången och Taggen satte efter. Jag kan lugnt objektivt och konstruktivt konstatera att Taggen springer långsammare än Spika. Det är inte kul men det är sant. Han springer i varje fall tillräckligt fort.
I förmiddags var jag och Taggen på egen hand hos veterinären och investerade i en vaccination. Jag brukar verkligen inte glömma att mina hundar ska vaccineras vid ett års ålder men den här gången gick det mig totalt förbi. Hade inte veterinären skickat en påminnelselapp hade Taggen fortfarande varit portad från alla hundevenemang. Tur att det går att komplettera vaccinationskortet så här i efterhand, lite diskret en torsdagsförmiddag när ingen annan ville gå till veterinären.
Det är när jag stannar bilen jag får vissa flashbacks till Kottetiden. Taggen låter tack och lov inte en tusendel av Kottens samlade pip men han agerade exakt lika terriermässigt. Först slet han sig ur bilen på sitt kommando och sedan drog han mig in till veterinären. Han har varit där en gång men det är klart att han fattade vart autostradan ledde. Väl inne la han sig platt på marken och försökte simma sig fram till människorna där inne. De var helt förstummade över att en cairnterrier kunde vara så trevlig. Och det är han ju. Helt underbar, min lilla cairnterriertagg som snart fyller agilitymyndig.
Vi räknar dagarna till den 26 april när han får börja tävla även om vi inte har varken slalom eller kontaktfält klara till dags dato. Det hinns med om bara den förbannade snöjäklen kan börja försvinna. Jag tittar på termometern som visar -9,3 grader. Det är exakt lika många minusgrader som Taggen väger i kilogram. Jag kollade hos veterinären idag, bara för att veta.
Nu ska jag snart gå och sova. Det känns bra och lugnt med en labrador, en cocker spaniel och en cairnterrier i sängen. Tyvärr hjälper det inte särskilt bra mot mina sömnrubbningar - jag vaknar mellan 4-8 gånger varje natt och drömmer allt ifrån att jag sitter i fängelse till att jag blir jagad av Gestapo. Avhandlingsstress kallas det visst för men det hjälper inte att det har ett namn. Jag är lika trött på morgonen ändå.
Då när jag måste gå upp och Taggen ligger på kudden med sin sträva rygg mot mitt ansikte. Vem kommer upp ur sängen då?
Det är i kontrasterna man upptäcker detaljerna. Jag menar om jag går omkring på jorden och läser mina egna texter dagarna i ända kommer jag aldrig att upptäcka vad jag kan. Inte för att jämförelsen är framgångens moder men ibalnd kan det vara konstruktivt att sätta saker och ting i sammanhang. Som idag när jag rastade hundarna t ex, Spika drog iväg som en avlöning längs den plogade gången och Taggen satte efter. Jag kan lugnt objektivt och konstruktivt konstatera att Taggen springer långsammare än Spika. Det är inte kul men det är sant. Han springer i varje fall tillräckligt fort.
I förmiddags var jag och Taggen på egen hand hos veterinären och investerade i en vaccination. Jag brukar verkligen inte glömma att mina hundar ska vaccineras vid ett års ålder men den här gången gick det mig totalt förbi. Hade inte veterinären skickat en påminnelselapp hade Taggen fortfarande varit portad från alla hundevenemang. Tur att det går att komplettera vaccinationskortet så här i efterhand, lite diskret en torsdagsförmiddag när ingen annan ville gå till veterinären.
Det är när jag stannar bilen jag får vissa flashbacks till Kottetiden. Taggen låter tack och lov inte en tusendel av Kottens samlade pip men han agerade exakt lika terriermässigt. Först slet han sig ur bilen på sitt kommando och sedan drog han mig in till veterinären. Han har varit där en gång men det är klart att han fattade vart autostradan ledde. Väl inne la han sig platt på marken och försökte simma sig fram till människorna där inne. De var helt förstummade över att en cairnterrier kunde vara så trevlig. Och det är han ju. Helt underbar, min lilla cairnterriertagg som snart fyller agilitymyndig.
Vi räknar dagarna till den 26 april när han får börja tävla även om vi inte har varken slalom eller kontaktfält klara till dags dato. Det hinns med om bara den förbannade snöjäklen kan börja försvinna. Jag tittar på termometern som visar -9,3 grader. Det är exakt lika många minusgrader som Taggen väger i kilogram. Jag kollade hos veterinären idag, bara för att veta.
Nu ska jag snart gå och sova. Det känns bra och lugnt med en labrador, en cocker spaniel och en cairnterrier i sängen. Tyvärr hjälper det inte särskilt bra mot mina sömnrubbningar - jag vaknar mellan 4-8 gånger varje natt och drömmer allt ifrån att jag sitter i fängelse till att jag blir jagad av Gestapo. Avhandlingsstress kallas det visst för men det hjälper inte att det har ett namn. Jag är lika trött på morgonen ändå.
Då när jag måste gå upp och Taggen ligger på kudden med sin sträva rygg mot mitt ansikte. Vem kommer upp ur sängen då?
Kommentarer
Trackback
