Mellandagspaus
Nä, inte menopaus. Det har vi redan klargjort. På vägen ner till Falkenberg hade P1 en melodifestival i musik som beskrev menopausen. Nåt med några fåglar vann. Jag skrattade så jag tjöt i bilen och resan ner gick fortare än vanligt.
Så fort går det inte nu. Jag håller på och skriver en artikel och - det går faktiskt inte så himla frort framåt som det började. Jag började med teorin och allt var frid och fröjd. Lite här och lite där och så ett stycke om det och sedan några exempel och lite analys om det. Snipp snapp snut så skulle sagan vara slut. Det sket sig. Jag är på andra exemplet och det går trögt. Jag gör färdigt det i morgon, innna jag åker till Albano och kollar av så att mina katter har friska hjärtan. Det är klart att de har friska hjärtan, fattas bara annat.
I fredags gjorde jag ett experiment med Zingo. Det var tävling i Lagga ridhus utanför Uppsala och jag skulle tävla Spika och Zingo. Jag hade dock ingen större lust att köra Zingo i det där iskalla ridhuset och lyckades engagera vår landslagsförare Malin T att ta hunden. Jag hade faktiskt inte räknat med att han skulle gå med henne men han var nöjd. Han följer tydligen den som har mat. Nästa gång någon häver ur sig nåt om Zingo ska jag med varm hand lämna över honom.
Malin gav mig ett väldigt bra tips efter att de tagit sig runt på 25 fel i agilityklass. Han sprang som tåget och var helt hysterisk.
"Vid hinder fem kändes det som om jag också fick vara med i matchen" säger hon anfått till mig en stund efter att de båda släpat sig över mållinjen. Så vi bestämde att jag ska börja köra med flygande starter men inte flygande start á lá ett-två-tre-nu-släpper-jag, utan en kontrollerad flygande start med lydnadsövningar innan. Jag provade i hoppklassen och Zingo gick ner sig markant i iver - vi nollade och kom sexa. Han sprang lika fort som Eros, en bordercollie.
Det märkliga med Zingos lopp är att de hela tiden känns som en sann prestation. Det är liksom sport att köra honom och det är en prestation att nolla. Spika vann sin hoppklass på en mycket bättre tid men det kändes liksom inte lika bra. Att vi nästan vann agilityklassen var också det oviktigt; jag var för snabb i en sväng så Spika drog innervarv i stället för att hoppa två hinder. Disk - jag körde klart.
Undrar hur det kommer kännas att köra Taggen. Förmodligen helt fantastiskt, precis som det är att köra Spika. Det är bara det att hennes lopp känns mera självklara, förutsägbara på något sätt.
Något som inte är speciellt förutsägbart är mitt skrivande. Idag hade vi seminarium på jobbet och det blev en väldigt livlig diskussion. Efteråt pratade jag med professorn och en doktorandkollega om hur det kan kännas att lägga fram texter för granskning.
"Ja så sitter man där i E900 och känner sig helkorkad samtidigt som man ser vad alla andra är kloka och har lärt sig massor" sa jag.
"Så där känner jag fortfarande", sa bästaste professorn då.
Vi fick oss en tankeställare. Varför jobba i en akademi där det i princip går ut på att leva med en usel självkänsla att man är sämst och fulast på jorden? Jag hade tänkt mig att min trettioårsdag skulle få mig att bli lite bättre på att sluta döma mg själv i förtid, men ändå så sitter Jante på axeln och vrålar i öronen. Är det Jante eller är det i själva verket ett eko frågar man sig då.
Jante får inte vara med om man ska lyckas med det man företar sig men samtidigt måste en viss portion självkritik finnas med. Att hela tiden intala sig själv sin perfektion kan inte annat än skada en själv. Är man odödlig är man också hårdhudad.
Jag ska jobba hemifrån i morgon eftersom jag ska till veterinären med katterna. Det känns inte så bra för jag kommer förmodligen inte få gjort ett smack. Jag känner mig själv.
Suck.
I mitt nästa liv ska jag verkligen fundera på min karriär innan jag sätter igång den.
Min nya hemsida är förresten klar. http://grammatica.mono.net fick det bli. Enkelt och nästan gratis, duger till att göra reklam för Taggen och katterna nu när Aska ska ha ungar om 7 veckor.
Så fort går det inte nu. Jag håller på och skriver en artikel och - det går faktiskt inte så himla frort framåt som det började. Jag började med teorin och allt var frid och fröjd. Lite här och lite där och så ett stycke om det och sedan några exempel och lite analys om det. Snipp snapp snut så skulle sagan vara slut. Det sket sig. Jag är på andra exemplet och det går trögt. Jag gör färdigt det i morgon, innna jag åker till Albano och kollar av så att mina katter har friska hjärtan. Det är klart att de har friska hjärtan, fattas bara annat.
I fredags gjorde jag ett experiment med Zingo. Det var tävling i Lagga ridhus utanför Uppsala och jag skulle tävla Spika och Zingo. Jag hade dock ingen större lust att köra Zingo i det där iskalla ridhuset och lyckades engagera vår landslagsförare Malin T att ta hunden. Jag hade faktiskt inte räknat med att han skulle gå med henne men han var nöjd. Han följer tydligen den som har mat. Nästa gång någon häver ur sig nåt om Zingo ska jag med varm hand lämna över honom.
Malin gav mig ett väldigt bra tips efter att de tagit sig runt på 25 fel i agilityklass. Han sprang som tåget och var helt hysterisk.
"Vid hinder fem kändes det som om jag också fick vara med i matchen" säger hon anfått till mig en stund efter att de båda släpat sig över mållinjen. Så vi bestämde att jag ska börja köra med flygande starter men inte flygande start á lá ett-två-tre-nu-släpper-jag, utan en kontrollerad flygande start med lydnadsövningar innan. Jag provade i hoppklassen och Zingo gick ner sig markant i iver - vi nollade och kom sexa. Han sprang lika fort som Eros, en bordercollie.
Det märkliga med Zingos lopp är att de hela tiden känns som en sann prestation. Det är liksom sport att köra honom och det är en prestation att nolla. Spika vann sin hoppklass på en mycket bättre tid men det kändes liksom inte lika bra. Att vi nästan vann agilityklassen var också det oviktigt; jag var för snabb i en sväng så Spika drog innervarv i stället för att hoppa två hinder. Disk - jag körde klart.
Undrar hur det kommer kännas att köra Taggen. Förmodligen helt fantastiskt, precis som det är att köra Spika. Det är bara det att hennes lopp känns mera självklara, förutsägbara på något sätt.
Något som inte är speciellt förutsägbart är mitt skrivande. Idag hade vi seminarium på jobbet och det blev en väldigt livlig diskussion. Efteråt pratade jag med professorn och en doktorandkollega om hur det kan kännas att lägga fram texter för granskning.
"Ja så sitter man där i E900 och känner sig helkorkad samtidigt som man ser vad alla andra är kloka och har lärt sig massor" sa jag.
"Så där känner jag fortfarande", sa bästaste professorn då.
Vi fick oss en tankeställare. Varför jobba i en akademi där det i princip går ut på att leva med en usel självkänsla att man är sämst och fulast på jorden? Jag hade tänkt mig att min trettioårsdag skulle få mig att bli lite bättre på att sluta döma mg själv i förtid, men ändå så sitter Jante på axeln och vrålar i öronen. Är det Jante eller är det i själva verket ett eko frågar man sig då.
Jante får inte vara med om man ska lyckas med det man företar sig men samtidigt måste en viss portion självkritik finnas med. Att hela tiden intala sig själv sin perfektion kan inte annat än skada en själv. Är man odödlig är man också hårdhudad.
Jag ska jobba hemifrån i morgon eftersom jag ska till veterinären med katterna. Det känns inte så bra för jag kommer förmodligen inte få gjort ett smack. Jag känner mig själv.
Suck.
I mitt nästa liv ska jag verkligen fundera på min karriär innan jag sätter igång den.
Min nya hemsida är förresten klar. http://grammatica.mono.net fick det bli. Enkelt och nästan gratis, duger till att göra reklam för Taggen och katterna nu när Aska ska ha ungar om 7 veckor.
Kommentarer
Trackback
