Otroligt!
"Vem vill spela memory i helgen?
Så står det i en kompis statusrad på facebook. Klockan är halv fem och det är fredag kväll. Jag borde ha slutat jobba för länge sedan. Men eftersom det inte är någon som bryr sig om utifall jag jobbar eller inte framför datorn bestämmer jag mig raskt för att sitta kvar en stund till med avhandlingen. Det går bra, nästan hela kapitel 5 hinner bli klart. Endast en liten analys kvar på slutet och så en idog sammanfattning så klart, sedan kolla över inledningen och så korrläsa skiten några gånger på pendeln mellan Östertälje och Stockholms C. Sedan är den första versionen klar.
Lördag morgon ringer klockan vid kvart i sju. Den enda tvättid som fanns att uppbringa inom lämpligt avstånd var just lördag morgon kl 7-10.30. Men det finns något halvromantiskt med att tvätta klockan sju. Man kan promenera med hundarna i lugn och ro utan att turkgrannens helvilda halvschäfer försöker kasta sig ur kopplet för att äta upp min kastrerade gula labrador. I bästa fall satsar han på den, Taggen blir det inte mycket kvar av när den kommer fram. För några veckor sedan träffade jag "Kasper" och matte i skogen. Hunden var lös och matte ropade hysteriskt på Kasper. Jag undrade vem det var tills jag förstod att det fanns en fantasivärld som jag inte var delaktig i där just denna hund hade försetts med en etikett som det stod "Kasper" på. Tyvärr är inte heller "Kasper" levande i denna drömtillvaro utan springer runt i glada hopp och försöker komma fram till Zingo som med stor beslutsamhet mobiliserar all sin aggressivitet i varenda utfall. Han lyckas fullkomligt, håller "Kasper" på avstånd och jag har återigen misslyckats med min hundträning. När jag tivngas välja mellan hundslagsmål och utfall väljer jag utfallen.
"När du kopplat din hund ska jag visa dig hur du ska göra för att få honom så lydig som mina är" säger jag i menande ton. "Både jag och hunden undrar vem 'Kasper' är. Vem är Kasper egentligen?" frågar jag pedagogiskt. tycker jag i varje fall. Lite cyniskt är det förvisso också men jag låter ändamålet helga medlet i det här fallet.
"Ja men det är ju min HUND som heter 'Kasper'" säger så matte till mig, som om jag vore ett pucko.
"Det har du inte talat om för honom och det måste du lära honom om du ska få någon kontakt med honom" fortsätter jag och förklarar vänligt hur man får hunden att tvärvända på en femöring och visar även detta på Taggen. Matte till 'Kasper' tittar på mig och börjar gå därifrån.
Det var väl i den sekunden hon insåg att det inte hjälper att gå kurs eller någonting; hon måste träna själv. Hunden vet fortfarande inte vem hnon syftar på när hon skriker där i bostadsområdet och alla hundrädda turkar flyr för livet när hunden kommer farande. Det är väldigt elakt och hänsynslöst att ha hunden lös bland husen. Det påpekar jag också när kasper leker med Pitbullkorsningen på gården nedanför mig. "Ja, men han kom ju till slut!!" säger pitbullhussen när han till slut får in hunden.
"Om din hund kommer "till slut" ska den DEFINITIVT inte var lös!" säger jag då i en bestämd ton. Pitbullhusse tittar på mig lika frågande nu som den gången jag förklarade för honom att gula labradorer äter pitbullar till fika om de kommer åt.
Otroligt. Men bor man i ett miljonprojekt för att man inte har råd eller orkar flytta får man väl skylla sig själv.
Just denna lördagmorgon är i varje fall Kasper utom synhåll. De är förmodligen bakis och ligger och sover nånstans. Det gör inte jag, ovanligtvis denna lördag. I stället låter jag tvätt nerven klämma lite till. Jag hinner både putsa fönster och städa huset från golv till tak inklusive att torka bott det infettade dammet ovanpå köksskåpen, byta en lampa, torka av dörrkarmar och dörrar samt putsa två fönster. Nämen säg att jag är duktig!
Så blir klockan memorydags och jag tillbringar kvällen på Kungsholmen i Stockholm.
Det var ingen idé att ställa om klockan eftersom jag ändå skulle upp i dag. Katrineholmsträning stod på schemat. Det är halt på vägen när jag börjar köra och kommer en kvart för sent eftersom jag tyckte att det var viktigare att komma fram än att inte komma fram i tid pga. omväg via sjukan eller i värsta fall behöva ett medium för att skicka fram hälsningar från andra sidan.
Idag var vi sex personer, vilket var helt lagom. De flesta har fler än en hund. Vi började med en bana.
Konceptet är enkelt. Alla hjälper alla. Ingen klocka. Alla får så mycket tid de behöver. Vi äter när vi är hungriga och springer så länge vi orkar. Det brukar räcka runt 16-snåret. Passar mig perfekt.
Idag hade jag typ två hundar för efter Zingos hysteriska anfall när vi började med banan orkade jag inte ta ut honom något mer. Spika gick som tåget och klarade banan nollat på första försöket, däremot behöver vi ha bättre kontaktfält på A-et.
Taggen gjorde bebisövningar men det gick ganska bra. Han utvecklas mycket just nu i träningen och det är spännande att hålla på med honom. Han har inga problem att skilja "Taggen" från löptik och var följsam trots två löptikar i ridhuset. Det är märkligt hur detta med löptikar etsat sig fast i hanhundsägarens automatiska reaktion. "Löptik?!! Jaha, då kan vi inte träna" i stället för att bara rycka på axlarna och köra. Visst blev han disträ, men det var ju första gången vi tränade med löptik och han är dessutom mycket MAN just nu och luktar på fläckar och pinkar över hela tiden.
Eftersom vissa detaljer behöver finslipas hos de flesta körde vi slalom och kontaktfält på eftermiddagen. Spika är en dröm att köra på banan, hon springer så fort och jobbar jättebra. Hon låter i slalom men det är helt OK för det går undan. Vi tränade lite på blindbyten efter slalom och det funkade inte så bra, där finns lite att göra.
Taggen körde slalom med bågar och det bästa resultatet fick jag med klöven i handen och att springa med. När man lägger klöven i slutet byggs det tydligen in ett förbud i det och då vågar han inte springa på ordentligt. Hrm, ett pass i morgon kanske?
Otroligt vad fort en del hundar lär sig.
Otroligt vad Zingo är övertänd.
Och otroligt roligt är det att träna i en grupp som fungerar socialt. Det är ett koncept för fler att ta efter. Våga - satsa - vinn. Och glöm för all del inte att ha kul på vägen.
Så står det i en kompis statusrad på facebook. Klockan är halv fem och det är fredag kväll. Jag borde ha slutat jobba för länge sedan. Men eftersom det inte är någon som bryr sig om utifall jag jobbar eller inte framför datorn bestämmer jag mig raskt för att sitta kvar en stund till med avhandlingen. Det går bra, nästan hela kapitel 5 hinner bli klart. Endast en liten analys kvar på slutet och så en idog sammanfattning så klart, sedan kolla över inledningen och så korrläsa skiten några gånger på pendeln mellan Östertälje och Stockholms C. Sedan är den första versionen klar.
Lördag morgon ringer klockan vid kvart i sju. Den enda tvättid som fanns att uppbringa inom lämpligt avstånd var just lördag morgon kl 7-10.30. Men det finns något halvromantiskt med att tvätta klockan sju. Man kan promenera med hundarna i lugn och ro utan att turkgrannens helvilda halvschäfer försöker kasta sig ur kopplet för att äta upp min kastrerade gula labrador. I bästa fall satsar han på den, Taggen blir det inte mycket kvar av när den kommer fram. För några veckor sedan träffade jag "Kasper" och matte i skogen. Hunden var lös och matte ropade hysteriskt på Kasper. Jag undrade vem det var tills jag förstod att det fanns en fantasivärld som jag inte var delaktig i där just denna hund hade försetts med en etikett som det stod "Kasper" på. Tyvärr är inte heller "Kasper" levande i denna drömtillvaro utan springer runt i glada hopp och försöker komma fram till Zingo som med stor beslutsamhet mobiliserar all sin aggressivitet i varenda utfall. Han lyckas fullkomligt, håller "Kasper" på avstånd och jag har återigen misslyckats med min hundträning. När jag tivngas välja mellan hundslagsmål och utfall väljer jag utfallen.
"När du kopplat din hund ska jag visa dig hur du ska göra för att få honom så lydig som mina är" säger jag i menande ton. "Både jag och hunden undrar vem 'Kasper' är. Vem är Kasper egentligen?" frågar jag pedagogiskt. tycker jag i varje fall. Lite cyniskt är det förvisso också men jag låter ändamålet helga medlet i det här fallet.
"Ja men det är ju min HUND som heter 'Kasper'" säger så matte till mig, som om jag vore ett pucko.
"Det har du inte talat om för honom och det måste du lära honom om du ska få någon kontakt med honom" fortsätter jag och förklarar vänligt hur man får hunden att tvärvända på en femöring och visar även detta på Taggen. Matte till 'Kasper' tittar på mig och börjar gå därifrån.
Det var väl i den sekunden hon insåg att det inte hjälper att gå kurs eller någonting; hon måste träna själv. Hunden vet fortfarande inte vem hnon syftar på när hon skriker där i bostadsområdet och alla hundrädda turkar flyr för livet när hunden kommer farande. Det är väldigt elakt och hänsynslöst att ha hunden lös bland husen. Det påpekar jag också när kasper leker med Pitbullkorsningen på gården nedanför mig. "Ja, men han kom ju till slut!!" säger pitbullhussen när han till slut får in hunden.
"Om din hund kommer "till slut" ska den DEFINITIVT inte var lös!" säger jag då i en bestämd ton. Pitbullhusse tittar på mig lika frågande nu som den gången jag förklarade för honom att gula labradorer äter pitbullar till fika om de kommer åt.
Otroligt. Men bor man i ett miljonprojekt för att man inte har råd eller orkar flytta får man väl skylla sig själv.
Just denna lördagmorgon är i varje fall Kasper utom synhåll. De är förmodligen bakis och ligger och sover nånstans. Det gör inte jag, ovanligtvis denna lördag. I stället låter jag tvätt nerven klämma lite till. Jag hinner både putsa fönster och städa huset från golv till tak inklusive att torka bott det infettade dammet ovanpå köksskåpen, byta en lampa, torka av dörrkarmar och dörrar samt putsa två fönster. Nämen säg att jag är duktig!
Så blir klockan memorydags och jag tillbringar kvällen på Kungsholmen i Stockholm.
Det var ingen idé att ställa om klockan eftersom jag ändå skulle upp i dag. Katrineholmsträning stod på schemat. Det är halt på vägen när jag börjar köra och kommer en kvart för sent eftersom jag tyckte att det var viktigare att komma fram än att inte komma fram i tid pga. omväg via sjukan eller i värsta fall behöva ett medium för att skicka fram hälsningar från andra sidan.
Idag var vi sex personer, vilket var helt lagom. De flesta har fler än en hund. Vi började med en bana.
Konceptet är enkelt. Alla hjälper alla. Ingen klocka. Alla får så mycket tid de behöver. Vi äter när vi är hungriga och springer så länge vi orkar. Det brukar räcka runt 16-snåret. Passar mig perfekt.
Idag hade jag typ två hundar för efter Zingos hysteriska anfall när vi började med banan orkade jag inte ta ut honom något mer. Spika gick som tåget och klarade banan nollat på första försöket, däremot behöver vi ha bättre kontaktfält på A-et.
Taggen gjorde bebisövningar men det gick ganska bra. Han utvecklas mycket just nu i träningen och det är spännande att hålla på med honom. Han har inga problem att skilja "Taggen" från löptik och var följsam trots två löptikar i ridhuset. Det är märkligt hur detta med löptikar etsat sig fast i hanhundsägarens automatiska reaktion. "Löptik?!! Jaha, då kan vi inte träna" i stället för att bara rycka på axlarna och köra. Visst blev han disträ, men det var ju första gången vi tränade med löptik och han är dessutom mycket MAN just nu och luktar på fläckar och pinkar över hela tiden.
Eftersom vissa detaljer behöver finslipas hos de flesta körde vi slalom och kontaktfält på eftermiddagen. Spika är en dröm att köra på banan, hon springer så fort och jobbar jättebra. Hon låter i slalom men det är helt OK för det går undan. Vi tränade lite på blindbyten efter slalom och det funkade inte så bra, där finns lite att göra.
Taggen körde slalom med bågar och det bästa resultatet fick jag med klöven i handen och att springa med. När man lägger klöven i slutet byggs det tydligen in ett förbud i det och då vågar han inte springa på ordentligt. Hrm, ett pass i morgon kanske?
Otroligt vad fort en del hundar lär sig.
Otroligt vad Zingo är övertänd.
Och otroligt roligt är det att träna i en grupp som fungerar socialt. Det är ett koncept för fler att ta efter. Våga - satsa - vinn. Och glöm för all del inte att ha kul på vägen.
Kommentarer
Trackback
