Systemteori och kontaktfält
När jag läste igenom förra blogginlägget ser jag att det är rätt rörigt. Man ska inte blogga utan struktur, det är nåt som är säkert. Jag tänkte köra en kortvariant om vad jag tror ger ett lyckat resultat:
1. Lär hunden hindret rätt från början. Med "rätt" avses även fart.
2. Se ovan.
3. Se punkt 1 och 2.
Klar?
OK, då kan du läsa vidare.
4. Sätt hindret i en sekvens som är lätt för hunden. Det ska inte innebära något sidbyte. Upprepa i ett halvår.
5. Om hunden reagerar negativt på det, dvs. blir stressad eller okontaltbar kan du korta tiden.
6. Börja med blindbyten.
7. Kör bakombyten.
8. Lär hunden framförbyten.
Jo men faktiskt. Jag är livrädd för bakombyten för jag är så dålig på att tajma dem. I stället kör jag framförbyten och där har jag fått ner motivationen på Spika. "Va?! Ska vi SVÄNGA?" säger hon och börjar trava. Nä. Inte bra alls.
Det finns en logik i det. Den kallas Systemteorin och en känd förespråkare är Mr.Luhmann. Principen är enkel: Om man har X och tillför X får man mera av X. Om man däremot tillför något som häver effekten av X får man mindre av X. Låter det krångligt? Äsch, det är ju busenkelt!
Kolla här:
Du har en hund som springer fort på en agilitybana. Den springer för att det är roligt. Om du belönar det springer hunden ännu mer för att det är roligt.
Om du däremot bryter systemet och kan du häva effekten. Om du t ex smäller till hunden mitt mellan öronen när den springer för att det är så jävla kul, tja, då kommer den med största sannolikhet sluta att springa. Om den inte är en korkad labrador då, men vi bortser från den parametern. (Hrm, nu tror jag inte att alla labradorer är korkade, jag tänker bara på hur Tambo och Winston reagerade i träning. De hade definitvt slutat springa, men jag tror faktiskt inte att det finns något på denna jorden som någonsin kan få Zingo att tröttna på agility; det är referenspunkten).
Systemteorin förklarar också varför det inte går att straffa hundar att göra något den inte vill. Om hunden inte vill gå fram till något den är rädd för och vi tar bort den i det läget kommer den inte att gå fram frivilligt nästa gång heller. Så då får man häva effekten med motsatsen, dvs. belöna hunden för att den går fram. Likväl som det går att häva motsatsen, dvs. att få hundar att ge fan i folk om de får ett obehag när de rusar dit.
På tal om det, Taggen är jätteduktig på att ignorera folk. Jag har tränat honom på att fokusera på mig så när han ser folk ignorerar han dem eftersom de aldrig har något han vill ha. Det tycker jag är fantastiskt! Han kan gå förbi utan koppel på gångbanan utan att gå fram. Jag som är van vid översociala hundar tycker det är en riktig storvinst.
Idag har vi tränat inne. Kolla på fjärrfilmen så ser du hur dåligt och otajmat jag belönar. Jag ska nog börja filma jämt så jag ser själv. Zingo gör en spontan jättefin förflyttning och får inte något för det. I nästa stund får han för ett framflytt. Dålig tränare! Spikas däremot ser jättebra ut tycker jag men hon behöver fortfarande lite träning på att skifta på första ordet. Men men, där är ju rutan kvar...
Och så en film på Taggen som tränar kontaktfält:
1. Lär hunden hindret rätt från början. Med "rätt" avses även fart.
2. Se ovan.
3. Se punkt 1 och 2.
Klar?
OK, då kan du läsa vidare.
4. Sätt hindret i en sekvens som är lätt för hunden. Det ska inte innebära något sidbyte. Upprepa i ett halvår.
5. Om hunden reagerar negativt på det, dvs. blir stressad eller okontaltbar kan du korta tiden.
6. Börja med blindbyten.
7. Kör bakombyten.
8. Lär hunden framförbyten.
Jo men faktiskt. Jag är livrädd för bakombyten för jag är så dålig på att tajma dem. I stället kör jag framförbyten och där har jag fått ner motivationen på Spika. "Va?! Ska vi SVÄNGA?" säger hon och börjar trava. Nä. Inte bra alls.
Det finns en logik i det. Den kallas Systemteorin och en känd förespråkare är Mr.Luhmann. Principen är enkel: Om man har X och tillför X får man mera av X. Om man däremot tillför något som häver effekten av X får man mindre av X. Låter det krångligt? Äsch, det är ju busenkelt!
Kolla här:
Du har en hund som springer fort på en agilitybana. Den springer för att det är roligt. Om du belönar det springer hunden ännu mer för att det är roligt.
Om du däremot bryter systemet och kan du häva effekten. Om du t ex smäller till hunden mitt mellan öronen när den springer för att det är så jävla kul, tja, då kommer den med största sannolikhet sluta att springa. Om den inte är en korkad labrador då, men vi bortser från den parametern. (Hrm, nu tror jag inte att alla labradorer är korkade, jag tänker bara på hur Tambo och Winston reagerade i träning. De hade definitvt slutat springa, men jag tror faktiskt inte att det finns något på denna jorden som någonsin kan få Zingo att tröttna på agility; det är referenspunkten).
Systemteorin förklarar också varför det inte går att straffa hundar att göra något den inte vill. Om hunden inte vill gå fram till något den är rädd för och vi tar bort den i det läget kommer den inte att gå fram frivilligt nästa gång heller. Så då får man häva effekten med motsatsen, dvs. belöna hunden för att den går fram. Likväl som det går att häva motsatsen, dvs. att få hundar att ge fan i folk om de får ett obehag när de rusar dit.
På tal om det, Taggen är jätteduktig på att ignorera folk. Jag har tränat honom på att fokusera på mig så när han ser folk ignorerar han dem eftersom de aldrig har något han vill ha. Det tycker jag är fantastiskt! Han kan gå förbi utan koppel på gångbanan utan att gå fram. Jag som är van vid översociala hundar tycker det är en riktig storvinst.
Idag har vi tränat inne. Kolla på fjärrfilmen så ser du hur dåligt och otajmat jag belönar. Jag ska nog börja filma jämt så jag ser själv. Zingo gör en spontan jättefin förflyttning och får inte något för det. I nästa stund får han för ett framflytt. Dålig tränare! Spikas däremot ser jättebra ut tycker jag men hon behöver fortfarande lite träning på att skifta på första ordet. Men men, där är ju rutan kvar...
Och så en film på Taggen som tränar kontaktfält:
Kommentarer
Trackback
