Johannas hundar

Nu i kväll sista rundan såg jag några s k barn. Alltså, ni får ta det här inlägget för vad det är. Jag gillar barn. Jag tycker bara att andras barn är lite värre än mina egna. Och eftersom jag inte har några egna barn tycker jag att ungar i allmänhet, dvs. deras föräldrar i allmänhet, är förbannat dåligt uppfostrade. Det är som om de är rädda för att ungen ska sluta bo hos dem om man säger 'nej' en gång för mycket.

En gång sa en elev till mig (hon gick då på mellanstadiet):
"Du är mycket bättre på att uppfostra mig än min mamma. Hon kan liksom inte säga nej, hon är för mesig!"

Klarsynt tjej det där.

Året innan jag fick denna helt fantastiska elev med en mindre klarsynt mamma hade jag en femma i tio veckor. En eftermiddag hade de egen rast och dealen var att de skulle komma när jag blåste i en blå sportvisselpipa. Ljudet är detsamma som ekar över agilityplan en tävlingsdag. Barnen, 26 stycken till antalet, lekte utanför klassrummet. Några av dem spelade fotboll utanför. Jag gjorde som vi kommit överens om, barnen och jag, öppnade fönstret, visslade en truddelutt och vips - så fortsatte barnen att spela fotboll.

Alltså, jag hade rätt taskig inkallning på de där barnen.

Dum som jag var trodde jag att andra inkallningen skulle funka bättre. Nej. Ingen reaktion.

Så jag låste dörren. In släntrade till slut de åtta barn som inte kommit in i tid. Då var dörren låst jag och skrev upp dem för skolk samt släppte in dem efter 20 minuter. Allt för att ha koll på vem som varit i klassrummet hur länge. De bankade och grejade med dörren men jag tvärvägrade att ge dem förstärkning för det. När så de suttit i klassrummet tills nästa rast och jag ignorerat dem totalmycket hela tiden fick de för sig att de skulle ut samtidigt och fortsätta med bollspelandet.

"Nähä - du och du och du...." sa jag, "ni kom 20 MINUTER för sent förra lektionen, alltså går ni 20 minuter efter de andra ut på rast!" De hade rätt långa ansikten vill jag minnas, så långa att inte ens Ingvar Carlsson hade kunnat slå dem i ansiktslängd. Dagen körde vi samma försök.

Hur såg inkallningen ut tror ni? De fick en tia i betyg - varje gång resten av den terminen. I lärarrummet berättade jag om burträningen och konstaterade att mina skolelever kom lika bra på inkallning som mina dåvarande labradorer.

"Men! Det är för sjutton inga HUNDAR du har! Usch!"

Hrm, den läraren var nog lite korttänkt eftersom det verkar vara så att biologiska varelser funkar bra med burträning. In med den i buren bara om den inte springer tillräckligt fort, det funkar bevisligen på skolelever. Eller ja, det funkade ju här pga. att de fattade att straffet kom för att de var sega på inkallningen. Jag tror inte att avlyfta hundar som ogillar agility springer fortare för att man lyfter av dem. Det är som att jag inte behöver gå på idrottslektionen. Vilken belöning!

Ett annat vittnesmål om fungerande negativt straff kommer från en labradoruppfödares lärarkollega. Jag hörde historien för en massa år sedan så den må vara modifierad men det var så här. Typ:

Oskar kunde inte leka med andra barn utan att vara elak och läraren hade provat exakt allt. Då frågade han en morgon min vän labradoruppfödaren vad hon brukade göra med hundar som inte kunde uppföra sig i grupp.

"Jag brukar sätta koppel på dem och så får de inte vara med och leka!" svarade hon i en självklar ton. "Och så ignorerar jag dem fullständigt, de får ingen uppmärksamhet av mig".
"Aha, då vet jag" svarade mannen och gick beslutsamt mot klassrummet.

Det tog inte mer än fem minuter så betedde sig pojken illa mot en klasskamrat. Läraren gjorde som hunduppfödaren, sa till barnet att det var fel och sedan blev Oskar kopplad. Jo, men faktiskt. Han fick inte gå någonstans utan att läraren höll i honom.

Den första rasten var det kul i lärarrummet. Allt var nytt och spännande. Men efter en kvart var det skönt att det var lektion igen, och att få sitta framme vid katedern var jättehäftigt.

På lunchrasten tog läraren med sig eleven till lärarrummet igen och ingen pratade med honom de trettio minuterna de satt där. Oskar förstod rätt snart att det var lönlöst att begära uppmärksamhet och satt mest och skruvade på sig i soffan. Inga leksaker, inga tidningar. Han fick bara sitta. I bur utan att passera "Gå!".

På eftermiddagsrasten blev det värre. Oskar började nästan gråta av leda, men läraren var beslutsam. "Om det så ska ta en månad - jag är FAST besluten om att inga barn ska behöva vara rädda för Oskar mer!" tänkte han i sitt stilla sinne.

Så fick han äntligen sluta för dagen, den stackars Oskar och gå hem. Nästa dag frågade läraren om han hade lärt sig något från dagen innan och i så fall vad.

"Jo jag har lärt mig att det är tråkigt i lärarrummet och jag vill vara ute på rasten och leka med de andra barnen" svarade han.

"OK" sa läraren, "anledningen till att du inte får det är för att du inte är snäll mot de andra barnen. Hur ska du ha det? Lärarrummet eller har du tänkt att uppföra dig?"

Oskar hade bara ett enda svar på den frågan och fick vara med och leka. Han var faktiskt aldrig mera elak mot sina klasskamrater och funkade alldeles utmärkt i gruppen. Imponerande, eller hur? Detta är faktiskt ingen skröna utan helt sant. Hade jag hört om detta INNAN jag jobbade på mellanstadiet hade jag definitivt testat det på en och annan.

Häromdagen vittnade en kollega till mig om barn som kallade varandra sköna ord som "jävla fitta" och "jävla hora". Hon bor i ett väldigt idylliskt Svensson-område. Det lärarna tänkte göra var att prata om värdegrunder.

Men herrejisses, ungar fattar inte sånt. De fattar inkallningssignaler och negativt straff. På med koppel bara och lär dem att uppföra sig som folk. Hur svårt kan det vara att bara vara lite ärlig för en gångs skull. Bli förbannad en gång så är ju saken ur världen sedan.

Suck. Världen är bra trångsynt ibland. Det behövs fler som min klarsynta elev i Örebro våren 2003.