Johannas hundar

Jag får ofta frågan hur det är att köra agility med jaktcocker, både från agilityhåll och jägarhåll. Jag är lite kluven i frågan och skulle nog själv inte sälja hunden till enbart agility. Varför kommer jag att förklara i dagens blogg.

För en bra sammanställning kan ni gå in på min uppfödares hemsida eller mer specifikt här. Det handlar lite om hur rasen är i allmänhet.

När jag köpte Spika var det för att jag under många år varit intresserad av rasen och för att jag inte ville ha en labrador. Detta för att jag haft för mycket ledproblem på dem. Dessutom ville jag prova något nytt. Jag ville ha en hund jag kunde jaktträna och som dessutom kunde passa för hundsport i allmänhet.

Min uppfödare ville som tur var sälja Spika till mig. Jag är väldigt glad för det för Spika har från första dagen varit en helt underbar hund. Samarbetsvillig, hög jaktlust, personlig, arbetsvillig. Första året provade vi på det där med spanieljakt och det gick bra. Hon vann klubbens första working test, fick diplom på unghundsderbyt och hamnade i en knepig situation på sitt första jaktprov (20 fasaner blev lite mycket för henne; hon drog som en avlöning efter). En nolla där, nästa höst 1 HP i öppenklass och några veckor senare 1 ekl. Vi har inte gett upp karriären men eftersom det är ljud i henne är det svårt att nå högst upp i priserna. Vi behöver två elitettor till...

Fanny äger systern och enligt hennes blogg upplebde hon hunden väldigt annnorlunda. Shejpa hade tydligen problem med att gå och lägga sig själv som valp, med en enorm jaktlust och Fanny var enligt bloggen inte alltid nöjd. Jag tyckte det var konstigt, själv tyckte jag att Spika var ett underverk! Det har sin naturliga förklaring i att vio båda nog dels hade olika förväntningar i början och dels på att vi hade två ganska olika sätt att tackla hundarnas egenheter.

Själv satsade jag under första året massor på jaktträning och fick med det en väldigt lydig hund. Inomhus var och är hon en dröm att ha att göra med  och väldigt lugn och sansad. Ibland kan hon blir lite orolig och då måste man säga åt henne att gå och lägga sig, vilket hon då gör. Om jag sitter stilla t ex framför datorn är hon alltid lugn. Hon är även lätt att lämna bort när jag är ute och reser och det är inte alltid jag får med mig henne hem utan våld. Hundvakten vill helt enkelt behålla henne!

Men jaktcockern är en känslig hund. Det är ganska poppis att köpa dem till agility nu och det är inte så många som får dem att springa till belåtenhet på plan. Om vi bortser från Spika, som jag tycker springer bra, är det väl egentligen bara Håkan med Max i landslaget och Sofie med Chap (Österåkers BK tror jag) som har lyckats. Ofta blir hundarna nosiga på plan, är ointresserade av hindren och så har de dålig fart. Jag funderar på varför det blir så?

En del i det ligger i grundträningen. Ordet "grundträning" blev modernt för några år sedan när Greg Darret gjorde sitt intåg i Sverige men det är inte cirkelträning jag menar med grundträning. Jaktcockern har förvisso en hög arbets- och jaktlust, men det gör inte att de springer automatiskt. Man måste lära dem att springa och man måste lära dem att sätta hindren ihop med belöningen som i sin tur måste vara väldigt värdefull för hunden.

På vägen finns många problem för så fort jaktcockern inte förstår uppgiften börjar den jaga, dvs nosa i marken. De är inga mästare på att nöta samma kombinationer om och om igen, de behöver bli rejält motiverade för att vilja springa och det är svårt att tända dem på uppgiften. Jag vågar nog säga att Spika är tänd i dagsläget men explosiv i starten blir hon nog aldrig. Det är MYCKET motivationsträning som ligger bakom och varje sväng jag byggt in har varit i en sekvens där hunden redan vet vart den ska med en utlagd belöning. Allt för att det ska bli så självklart som möjligt. Med Zingo är det t ex möjligt att saker och ting blir tokigt, för han kastar sig över uppgiften med hull och hår i alla fall. Ett annat alternativ till jaktcockerns beteende är också att de slutar springa helt.

Det är inte lätt att träna agility med en jaktcocker bara för att det ser ut så. Att Spika springer är ingen tillfällighet. Hon är tränad att springa och det jävligt fort.

Det är absolut totalt omöjligt att straffa en hund på plan. Det går inte ens med att ta ifrån dem en belöning vågar jag påstå, i varje fall är det så med Spika. Blir det fel får hon bollen i alla fall, utom möjligen på kontaktfälten och i slalom, där släpper jag inte igenom något annat. Annars  gör vi om och så får det gå bättre nästa gång. Hon är så känslig för mina signaler att det inte gör något om hon får belöning för fel beteende. Det låter kanske kontroversiellt men jag har upptäckt att det fungerar.

När vi jakttränar våra hundar händer det ibland att de gör saker de inte ska. Då är det å andra sidan fullt möjligt att ta till straff som en slags restriktionsmarkering eller hur man ska uttrycka det. Ett sätt vi ofta gör är att gå ut och hämta hunden om den sprungit för långt fram i marken under söket och bära tillbaka den. Eftersom just fenomenet att bli lyft uppfattas som väldigt negativt räcker ofta det som vanlig åthutning. Jag är därför väldigt försiktig med att lyfta hunden i träningssituationer på agilitybanan eftersom det kan vara väldigt känsligt.

Sammanfattningsvis kan man köra agility med jaktcocker precis som med alla andra raser. MEN de springer inte av sig själva och de måste tränas genomtänkt och med stor försiktighet. Man ska även vara medveten om deras jaktegenskaper och hur lätt de tar till dem om uppgiften blir för svår. Dessutom är de känsliga för upprepningar och tål inte nötningar på samma sätt som en labrador.