Fullständig lycka
Kan man ha bättre för sig en påskafton när solen skiner, himlen är blåare än blå och snön börjar smälta? När jag insåg detta hett efterlängtade faktum var dagens aktivitet inte svår att planera. Jag kastade texten och dess begreppsförvirring åt sidan, packade hundarna in i bilen som knappt rullat alls i vinter och åkte iväg till bruskhundklubben.
Alltså, allvarligt. Inte en kotte. Inte en hund. Ingenting. Öde. Tomt.
Men snömassan framför agilityhindrens förvaringsställe var borta och det var fritt fram. Eller nja. Halva planen är förvisso täckt av snö men längst ner i hörnet, där planen är lite högre och solen skiner som mest, där såg jag ett litet agilityinferno framför mig. Hundarna njöt. Tre stycken projektiler flög fram över planen i raskt tempo under tiden som jag kröp halvstående under ett tak för att få fram 12 hinderstöd som snärjats in i varandra och stått till sig under vintern.
Ingenting kunde försämra mitt humör denna soliga agilitytillåtna dag.
Snart stod den där, den lilla banan om sju hinder på 20 cm höjd varav ett var ett långhopp. Dessutom fick vi in ett tolvpinnars slalom och en böjd tunnel som legat på samma plats sedan i november någon gång.
Taggen först. Efter den massiva uppvärmningen var han något trött i benen - tänk på att mina tjockisar varit utan motion i en och en halv månad för den jäkla kennelhostan (och min avhandling, hmm). Även om det bara handlade om att springa rakt fram ser man där på denna gröna hund hur lite bollar kan göra underverk. Jag lyfte inte honom av banan en enda gång när han sprang innanför hinderstöden och tänk, han sprang ännu fortare nästa gång och lärde sig att springa där han skulle.
Jag tror benhårt på min teori, som förresten inte är så himla mycket min. Om man belönar rätt beteende får man mer av det. Om man straffar hunden får man mindre av ett annat. Lycka till att korsa de principerna, det funkar inte.
Även om min granne till macho-Kasper är fullständigt övertygad om att han kommer att bli superlydig genom att be honom snällt att sluta attackera grannskapets alla hundar. Nu är Kasper ett år och det har inte hjälpt en millimeter.
Nåväl, tillbaka till inte-bortlyfta-Taggen som trots detta kutar som fan på plan, helt enligt min egen plan.
Zingos ögon höll på att poppa ur när jag satte honom framför första hindret. Han drog som en avlöning i 190 över bommarna och satte rätt svåra slalomingångar gång på gång. Ett helt lagom lätt aprilpass med andra ord.
Spika fick också göra så klart och tänk att även hon ökade farten rejält i slalom och önskan om att få göra hindret genom att jag kastade bollar till henne.
Det verkar som om min teori inte bara funkar på nätet utan även ute på agilityplan.
Helt sanslöst.
Man blir fullständigt lycklig.
Alltså, allvarligt. Inte en kotte. Inte en hund. Ingenting. Öde. Tomt.
Men snömassan framför agilityhindrens förvaringsställe var borta och det var fritt fram. Eller nja. Halva planen är förvisso täckt av snö men längst ner i hörnet, där planen är lite högre och solen skiner som mest, där såg jag ett litet agilityinferno framför mig. Hundarna njöt. Tre stycken projektiler flög fram över planen i raskt tempo under tiden som jag kröp halvstående under ett tak för att få fram 12 hinderstöd som snärjats in i varandra och stått till sig under vintern.
Ingenting kunde försämra mitt humör denna soliga agilitytillåtna dag.
Snart stod den där, den lilla banan om sju hinder på 20 cm höjd varav ett var ett långhopp. Dessutom fick vi in ett tolvpinnars slalom och en böjd tunnel som legat på samma plats sedan i november någon gång.
Taggen först. Efter den massiva uppvärmningen var han något trött i benen - tänk på att mina tjockisar varit utan motion i en och en halv månad för den jäkla kennelhostan (och min avhandling, hmm). Även om det bara handlade om att springa rakt fram ser man där på denna gröna hund hur lite bollar kan göra underverk. Jag lyfte inte honom av banan en enda gång när han sprang innanför hinderstöden och tänk, han sprang ännu fortare nästa gång och lärde sig att springa där han skulle.
Jag tror benhårt på min teori, som förresten inte är så himla mycket min. Om man belönar rätt beteende får man mer av det. Om man straffar hunden får man mindre av ett annat. Lycka till att korsa de principerna, det funkar inte.
Även om min granne till macho-Kasper är fullständigt övertygad om att han kommer att bli superlydig genom att be honom snällt att sluta attackera grannskapets alla hundar. Nu är Kasper ett år och det har inte hjälpt en millimeter.
Nåväl, tillbaka till inte-bortlyfta-Taggen som trots detta kutar som fan på plan, helt enligt min egen plan.
Zingos ögon höll på att poppa ur när jag satte honom framför första hindret. Han drog som en avlöning i 190 över bommarna och satte rätt svåra slalomingångar gång på gång. Ett helt lagom lätt aprilpass med andra ord.
Spika fick också göra så klart och tänk att även hon ökade farten rejält i slalom och önskan om att få göra hindret genom att jag kastade bollar till henne.
Det verkar som om min teori inte bara funkar på nätet utan även ute på agilityplan.
Helt sanslöst.
Man blir fullständigt lycklig.
Kommentarer
Trackback
