Akademiskt agilitytänk
Jag närmar mig upploppet. Framför mig är det i princip en raksträcka men på vägen mot målen och belöningsplatsen måste jag klara dubbla slalom, kontaktfält och en threadle. Det är inte omöjligt men knökigt. Dessutom går avhandlingsskrivandet, precis som agility, på tid. Det handlar inte enbart om kvalitet, det handlar även om att lyckas prestera denna kvalitet inom en angiven tidsram. På banvandringen innan själva rejset kan man teoretisera och tänka kring olika möjligheter men sedan, när domaren blåser i pipan, ja då finns det bara en väg. Det må bära eller brista, men man måste bestämma sig för en väg. Och jag hoppas verkligen att jag inte får en vägran i slalom. Det blir svårt att klara tiden.
Det är därför jag öppnar dokumentet 20091128 och skriver om kapitel 4 på annandagskväll efter att Zingo och jag kollat in grusunderlaget i Vallda ridhus utanför Kungsbacka och fått 151 poäng i lydnadstvåan. Jag vill inte få tidsfel för jag är så in i bängen övertygad om att avhandlingsskrivandet går på tid, precis som agility.
Förutom tidsaspekten är det en annan sak som är slående när man jämför det akademiska toppresterande livet med det som försiggår på en halkig gräsplan en icke snöig dag i slutet av året. För att lyckas med en topprestation, vilken den än må vara krävs en förstående och engagerad omgivning. Det finns de undantag som klarar sig hjälpligt med att avancera i klasserna. Jag känner en sådan elitförare som brukar filma sina lopp för att kunna analysera dem efter träningspasset. Det är möjligt men knappast roligt.
Så resonerar även min chef. Därför ser hon till att från dag 1 utplåna varje spår av individualism hos oss doktorander.
"Hjälp varandra - det tjänar ni allra bäst på själva" säger hon. "Det var så jag lyckades".
Plötsligt tänker jag på Carolina Klüft igen. Klüftan är en av mina stora idoler för hon är så jäkla fokuserad. Det tycks som om ingenting kan stoppa tjejen; hon vill vinna. Men inte till vilket pris som helst - och det är även därför tjejen gör den mest ofattbara prestationen efter den andra. Hon lyckas för att hon är i ett träningslag som satsar benhårt på att lyckas. Och där har parametern "tur" knappast något att säga till om ty varenda litet steg Klüftan gör på längdhoppsansatsen är så in i minsta detalj planerat att det inte går att föreställa sig. Tur har hon inte, men målmedvetenhet och en stab av människor omkring sig som bryr sig om det hon presterar.
Att jobba mot ett gemensamt mål är mycket enklare än att jobba en och en mot varsitt mål. Så när doktorandkollegan ska ha seminarium är det givetvis en självklarhet att man sätter undan minst två timmar för att läsa texten doktorandkollegan skickat ut. Om ett halvår är det jag som behöver hjälp och ett engagemang från mina kolleger för att kunna komma vidare i mina egna tankegångar. Det handlar inte om ämnets karaktär eller påtvingad arbetsuppgift från chefen, det handlar om solidaritet och lagkänsla. Vi möts i ett gemensamt lag och släpper fram olika medspelare varje gång för att få glänsa i den individuella prestationen. Varje gång en kollega disputerar eller märks i andara sammanhang är jag så stolt. Jag är så stolt över att den personen som jag känner har lyckats så väl. Avundsjuka? Hur kan man väl vara avundsjuk på en person man tycker om?
Jag är ingen individualist. Jag har svårt att prestera i ensamhet, allt jag gör förvandlas till självkritik och produkten uteblir. Andra människor klarar det men jag tillhör inte dem. Jag vill inte sitta ensam vid ringside på en agilitytävling med ett nyvunnet cert i väskan utan att en enda person gläds med mig. Jag trivs inte i den situationen.
Det är nog därför det är så roligt att komma ner till Falkenberg och träna.
"Vilken tid ska vi ses i morgon?" står det i facebookkommentaren. Jag tar tillvara varje sekund för jag vet att det är slut med det roliga på lördag när jag återigen blir 08:a.
Det handlar om personkemi och när den fungerar är den oslagbar. När den inte fungerar är det skit. Så kan man väl sammanfatta det. Ibland vill jag ta en och annan hårdnackad person till mitt jobb och sätta den som en fluga på väggen när vi diskuterar avhandlingsproblem. I stället för att, som det vid förra chefens tid var kutym att göra, försöka framhäva sin egen storhet framför de andra kollegerna går i stället diskussionerna över i problemlösning. "Jag tycker att det här är svårt - hur löste du det?".
Det passar mig som handen i handsken. Det är inte bara trevligt, det skapar även bra vänskapsrelationer som är aldrig så viktiga.
Igår var vi t ex ett gäng och träningstävlade i Varberg. Jag vet inte om det fanns några regler eller vad som gällde men några frågade om vi fick vara med, och det fick vi. Jaha, så svårt var det. Vi hade jättetrevligt, ungefär så där trevligt som när jag var i Katrineholm för ett tag sedan.
Argumenten mot att träna i grupp är många.
"Jag vill kanske inte träna på just det den dagen".
Gnällfia. Anpassa dig! Träna på det du vill ensam dagen efter.
"Men jag kan ju inte hjälpa dig med något".
Skitsnack. Klart att man kan - men kanske inte lika mycket som andra. Alla kan bidra med något. Och om dessa personer bara VILL kommer de snart upp i en nivå där de får en självklar plats i gruppen. Att träna med "sämre" ekipage kan inte bara vara berikande eftersom de kanske ser saker och ting med nya ögon. Det kan också vara nyttigt att behöva förklara det man gör. Problemet med "sämre" ekipage brukar inte vara att de inte kan bidra med handlingstips - de brukar däremot vara mest intresserade av sin egen hund.
Det är svårt att få en grupp att fungera och det bygger väldigt mycket på sociala traditioner. Ända sedan mina första dagar på Falkenbergs BK har det alltid funnits en väldigt öppen atmosfär så när som på vissa personliga undantag. Det finns en tradition i att åka och träna en tisdagkväll när årstiden tillåter och de som kommer hjälps åt att bygga en bana eller en kombination och så kör man ihop. Även i Kumla hade vi på den tiden (hur det är nu vet jag inte) en stark tradition att träna på allmän träningstid på torsdagar. Det som är intressant med dessa grupperingar är att det finns en stark driftkraft hos varje individ att bära upp gruppen som då fungerar relativt smärtfritt. Relationsunderstödjande åtgärder kommer alltid att vara nödvändiga i sociala konstellationer men det fungerar så länge gruppens mål är detsamma och klart definierat.
Så jag passar på att njuta när jag är här. För agility är en lagsport som passar personer som mig som handen i handsken eftersom jag starkt ogillar individualistiskt tänk. Jag tänker fortsätta vara sådan nästa år. Men jag har ingen lust att bygga banor ensam längre - det tar en hel timme om man gör det själv. Vissa saker är bra att träna själv men andra saker behöver man hjälp med.
Fast jag har en plan B på G. Den verkställs snart.
Och så har jag ju Katrineholmsgänget.
Det är därför jag öppnar dokumentet 20091128 och skriver om kapitel 4 på annandagskväll efter att Zingo och jag kollat in grusunderlaget i Vallda ridhus utanför Kungsbacka och fått 151 poäng i lydnadstvåan. Jag vill inte få tidsfel för jag är så in i bängen övertygad om att avhandlingsskrivandet går på tid, precis som agility.
Förutom tidsaspekten är det en annan sak som är slående när man jämför det akademiska toppresterande livet med det som försiggår på en halkig gräsplan en icke snöig dag i slutet av året. För att lyckas med en topprestation, vilken den än må vara krävs en förstående och engagerad omgivning. Det finns de undantag som klarar sig hjälpligt med att avancera i klasserna. Jag känner en sådan elitförare som brukar filma sina lopp för att kunna analysera dem efter träningspasset. Det är möjligt men knappast roligt.
Så resonerar även min chef. Därför ser hon till att från dag 1 utplåna varje spår av individualism hos oss doktorander.
"Hjälp varandra - det tjänar ni allra bäst på själva" säger hon. "Det var så jag lyckades".
Plötsligt tänker jag på Carolina Klüft igen. Klüftan är en av mina stora idoler för hon är så jäkla fokuserad. Det tycks som om ingenting kan stoppa tjejen; hon vill vinna. Men inte till vilket pris som helst - och det är även därför tjejen gör den mest ofattbara prestationen efter den andra. Hon lyckas för att hon är i ett träningslag som satsar benhårt på att lyckas. Och där har parametern "tur" knappast något att säga till om ty varenda litet steg Klüftan gör på längdhoppsansatsen är så in i minsta detalj planerat att det inte går att föreställa sig. Tur har hon inte, men målmedvetenhet och en stab av människor omkring sig som bryr sig om det hon presterar.
Att jobba mot ett gemensamt mål är mycket enklare än att jobba en och en mot varsitt mål. Så när doktorandkollegan ska ha seminarium är det givetvis en självklarhet att man sätter undan minst två timmar för att läsa texten doktorandkollegan skickat ut. Om ett halvår är det jag som behöver hjälp och ett engagemang från mina kolleger för att kunna komma vidare i mina egna tankegångar. Det handlar inte om ämnets karaktär eller påtvingad arbetsuppgift från chefen, det handlar om solidaritet och lagkänsla. Vi möts i ett gemensamt lag och släpper fram olika medspelare varje gång för att få glänsa i den individuella prestationen. Varje gång en kollega disputerar eller märks i andara sammanhang är jag så stolt. Jag är så stolt över att den personen som jag känner har lyckats så väl. Avundsjuka? Hur kan man väl vara avundsjuk på en person man tycker om?
Jag är ingen individualist. Jag har svårt att prestera i ensamhet, allt jag gör förvandlas till självkritik och produkten uteblir. Andra människor klarar det men jag tillhör inte dem. Jag vill inte sitta ensam vid ringside på en agilitytävling med ett nyvunnet cert i väskan utan att en enda person gläds med mig. Jag trivs inte i den situationen.
Det är nog därför det är så roligt att komma ner till Falkenberg och träna.
"Vilken tid ska vi ses i morgon?" står det i facebookkommentaren. Jag tar tillvara varje sekund för jag vet att det är slut med det roliga på lördag när jag återigen blir 08:a.
Det handlar om personkemi och när den fungerar är den oslagbar. När den inte fungerar är det skit. Så kan man väl sammanfatta det. Ibland vill jag ta en och annan hårdnackad person till mitt jobb och sätta den som en fluga på väggen när vi diskuterar avhandlingsproblem. I stället för att, som det vid förra chefens tid var kutym att göra, försöka framhäva sin egen storhet framför de andra kollegerna går i stället diskussionerna över i problemlösning. "Jag tycker att det här är svårt - hur löste du det?".
Det passar mig som handen i handsken. Det är inte bara trevligt, det skapar även bra vänskapsrelationer som är aldrig så viktiga.
Igår var vi t ex ett gäng och träningstävlade i Varberg. Jag vet inte om det fanns några regler eller vad som gällde men några frågade om vi fick vara med, och det fick vi. Jaha, så svårt var det. Vi hade jättetrevligt, ungefär så där trevligt som när jag var i Katrineholm för ett tag sedan.
Argumenten mot att träna i grupp är många.
"Jag vill kanske inte träna på just det den dagen".
Gnällfia. Anpassa dig! Träna på det du vill ensam dagen efter.
"Men jag kan ju inte hjälpa dig med något".
Skitsnack. Klart att man kan - men kanske inte lika mycket som andra. Alla kan bidra med något. Och om dessa personer bara VILL kommer de snart upp i en nivå där de får en självklar plats i gruppen. Att träna med "sämre" ekipage kan inte bara vara berikande eftersom de kanske ser saker och ting med nya ögon. Det kan också vara nyttigt att behöva förklara det man gör. Problemet med "sämre" ekipage brukar inte vara att de inte kan bidra med handlingstips - de brukar däremot vara mest intresserade av sin egen hund.
Det är svårt att få en grupp att fungera och det bygger väldigt mycket på sociala traditioner. Ända sedan mina första dagar på Falkenbergs BK har det alltid funnits en väldigt öppen atmosfär så när som på vissa personliga undantag. Det finns en tradition i att åka och träna en tisdagkväll när årstiden tillåter och de som kommer hjälps åt att bygga en bana eller en kombination och så kör man ihop. Även i Kumla hade vi på den tiden (hur det är nu vet jag inte) en stark tradition att träna på allmän träningstid på torsdagar. Det som är intressant med dessa grupperingar är att det finns en stark driftkraft hos varje individ att bära upp gruppen som då fungerar relativt smärtfritt. Relationsunderstödjande åtgärder kommer alltid att vara nödvändiga i sociala konstellationer men det fungerar så länge gruppens mål är detsamma och klart definierat.
Så jag passar på att njuta när jag är här. För agility är en lagsport som passar personer som mig som handen i handsken eftersom jag starkt ogillar individualistiskt tänk. Jag tänker fortsätta vara sådan nästa år. Men jag har ingen lust att bygga banor ensam längre - det tar en hel timme om man gör det själv. Vissa saker är bra att träna själv men andra saker behöver man hjälp med.
Fast jag har en plan B på G. Den verkställs snart.
Och så har jag ju Katrineholmsgänget.
