Om Gud och goda människor

När jag var 14 var det konfirmationsrace i klassen. ALLA skulle verkligen över en natt bli supertroende för mormors och traditionens och släktens och pengarnas och presenternas skull. Jag tvärvägrade hoppa på det hyckleritåget och åkte till stallet om söndagarna. Där blev jag socialiserad i ett tjejgäng jag trivdes utmärkt i. Jag blev sedd av ridlärarna och mina kompisar och mitt värde mättes inte i klädstorlekar och antal rätt på prov. Jag älskade stallet och hängde där så ofta jag kunde.

I åttan hoppade mina stallkompisar på ovan nämnda tåg som skulle ta dem hela vägen till presentbordet. De kom till stallet lite senare för att de var i kyrkan hela söndagförmiddagen och räknade gångerna tills det hela var över. Om de verkligen hade fått bestämma hade de skitit i gudstjänsterna. Jag borstade Origo i stället och trivdes där jag var. Jag blev förvisso inte bildad i tio guds bud men jag hittade på egna bud i mini socialiseringsprocess där jag stod med rotborsten i högsta hugg. Jag respekterade - typ - att de konfirmerade sig. Och de respekterade mig också. Även mina klasskamrater var nog i viss mån lite avundsjuka på att jag gick min egen väg tror jag.

Jag har aldrig riktigt trott på konfirmationen som institution. Jag har inte trott på idén att ta körkort i godhet utan vill att man ska kunna vara en god människa ändå. Så när morfar t ex blev gammal och bodde hos mamma var det undertecknad som duschade honom och de sista veckorna snodde lavemang från jobbet. Det var ett riktigt skitgöra kan jag lova men jag tror att det var rätt ändå. Jag fick inte ta nattvarden i kyrkan men det gjorde inget. Jag kunde ge lavemang ändå.

Jag har alltid varit nöjd och trygg i beslutet att inte konfirmera mig.

Idag har jag dock blivit frälst. Jag är förvisso övertygad om att gud är en kvinna och så även djävulen och att säkert även Jesus var lesbisk edller åtminstone bög, men bortsett från det har jag med mitt medvetna val om att inte konfirmera mig valt att inte tro på svenska kyrkans gud utan snarare tro på min egen "gud" eller vad det nu är. Länge trodde jag att jag trodde på ödet, att mitt liv så att säga var förutbestämt, men det passar inte in med min högerpolitik. Om man tror på ödet kan man inte påverka sin situation och då kan man bara gnälla på en regering som inte gör jobbet åt en ordentligt.

Min lilla katt Paloma har varit hos en friare i Årsta. Friaren heter Amos och Amos matte är präst. Det tyckte jag var intressant så vi pratade om gudstro och konfirmationer idag när jag hämtade en förmodligen dräktig katt. Det var givande och jag insåg att jag nog fan tror på på Gud trots allt. För det där med ödet känns ju korkat, jag menar - då kan jag ju inte påverka min egen situation. Så jag bestämde mig på stående fot i samtalet med prästen att jag nog tror på gud men att HON är en samtalspartner och inte något pucko som styr med diktatoriskt ledarskap.

Om man tänker så kan säkert livet bli lättare att uthärda.

Visst, det är inte så jäkla kul att bli sist vald till brännbollen eller vara livrädd för att gå till mattelektionerna bara för att rektorsidioten tvingat mig att gå i samma grupp som några idioter i parallellklassen. Sedan är det ingen hit att ha en pappa som jävligt elak och så vidare MEN om man tar de erfarenheterna, samlar dem i en burk och lär sig av dem; tja då kan man göra något konstruktivt av dem. I stället för att sätta sig på det bekanta rövhålet och tycka synd om sig själv för att man inte kunde slå bättre brännboll kan man ta den erfarenheten och bestämma sig för att de formade mig till en människa som faktiskt inte är riktigt så jävlig. Jag behöver ju inte bli så elak som min pappa, jag kan ha lite empati för min omgivning, jag kanske frågar om en kollega vill följa med på lunch, frågar hur det gick för kompisen på tävlingen osv. Saker som jag kanske inte hade gjort om gud gett mig ett prickfritt liv.

Jag kan  t ex vara tacksam över att jag har ett så fantastiskt jobb, att jag har fått privilegiet att bli doktorand, att jag har en handledare som fungerar och en bror som förebild. Tänk att jag har lärt mig att mitt beteende påverkar andra, att mitt slit lönar sig i slutändan. Och detta fantastiska som jag upplever har hänt mig bara för att Gud först såg till att jag fick se hur saker och ting är när det inte är så bra och satte det sedan i kontrast med det som är bra. I den kontrasten kunde jag sedan se detaljerna och göra mina val hur jag vill leva mitt liv och låta mig påverka mina egna beslut.

Är det inte något att vara tacksam över så säg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0