Fart eller noggrannhet?
2003 började jag mer "seriöst" med agility. Jag var med i Kumla BK och hade klubbkompisar vars hundar inte sprang så fort. Alla körde samma stil, det syntes vem som stod för agilitykonventionerna. Det var långsamt, tråkigt och om man inte höll högerhanden i en viss vinkel gick hundarna inte slalom. Jag tränade raksträckor i stället. Jag ville inte ha så långsamma hundar.
Det var fr a Kotten [norfolkterrier] jag tränade och tävlade lite med det året. Året efter försökte jag desperat få runt Zingo på banorna. Kotten kunde en rullstolsbunden 90åring springa om så långsamt som det gick. Zingo hade inte en siffra rätt på banan. Jag var frustrerad till max och det växte med åren. Inga kurser hjälpte och vi var obotligt fast i diskbaljan. Jäkla skit , kunde man inte bara få till en lite lägre växel någon gång? Typ med Rhohypnol eller liknande.
Så åkte vi till Berlin och Zingo fick träna tråkagility 2005. Det gjorde susen, vi fick hävt den värsta effekten men trots ivrigt kursande uteblev framgången jag så hett längtade efter. Jag menar, en doktorand i tyska vänjer sig inte vid att komma sist. "Han är bra vid sex års ålder" sa Annica Aller vid nåt tillfälle, det infriades inte. Nog förmodligen mest pga. att jag hade så höga förväntningar. Jag VISSTE ju att han egentligen kunde - på träning rev han inte. På träning tjuvstartade han inte. På träning gick han rätt i slalom. Men på tävling skapade stressnivån en ständig oreda. Sista pinnen i hoppettan tog vi när jag bad honom med "SNÄLLA-SNÄLLA" att inte gå ur slalom. Att Maria och Neena vann med en sisådär 4 sekunder var retligt men vi hade vår pinne. De som var närvarande på hemmaklubben minns nog mitt segervrål. Ibland är ett nollat lopp i hoppettan värt otroligt mycket.
Mitt ideal när jag tränade Zingo var att han skulle springa fort. Jävligt fort på ren svenska. Det gjorde han. Det som jag tänkte skulle fixa sig själv på labradoren utan samarbetsvilja var bra starter. Hur svårt är det att sitta på en skala? Faktum är att Zingo aldrig lärt sig att sitta. Det hade funkat om han inte var just han. Jag använde en metod anpassad till en trofast labrador med sammetspäls och jesusögon (Gud gjorde honom till sin avbild) vid namnet Tambo. Tambo hade inte tjuvstartat oavsett träning. Han hade gillat läget och fixat den nya leken.
Fast nu var det ju bara det att Zingo inte var Tambo. Jag använde mig av en metod som var anpassad till en annan hund av andra linjer med andra egenskaper, det jag tränat tidigare. Katastrofen, om man nu kan kalla det för det (vilket det är om man vill vinna) var ett faktum. Zingos diskbalja blev fylld av oanvändbara diskborstar och tävlingsboken förblev spökligt naken.
Det blev bättre och den dagen jag ställde honom i lådan för obrukbara hundar hände något. Vi nollade ett hopplopp i Sundsvall och kom fyra. Dagen efter vann vi. Några veckor senare klarade vi flera lopp med bara fem fel. Vad hade hänt?
Jo, jag hade bestämt mig för att den gule labradoren skulle få som han ville. Han skulle få diska sig bäst han ville och när han inte hade någon matte att kämpa MOT som ville FÖR MYCKET började loppen bli mer kontrollerade. Vändpunkten skedde i ridhuset i Lagga när Malin Tångring körde honom och vi kom fram till att han tycker att sitt-kvar-kommandot är så jäkla krävande att han inte kan hålla ihop. Vi körde med flygande start - och han nollade. Tävlingen efter likadant - bortsett från att han halkade av balansen gick det bra. Han t o m stannade på A-hindret något han inte brukar göra på tävling. Båda hopploppen nollade han.
Zingo är till stor del feltränad. Han är i första hand tränad på att springa jävligt fort på det som står framför honom. När han springer agility är det inte hindret han gör i stunden som är viktigt utan det som kommer efter. Balansen är en resa till en tunnel som är en transport till slalom som är en förflyttning till ett hopphinder osv.. Han kan springa, det är nog alla medvetna om. Det är inte tal om någon ordning och reda.
Tyvärr kom kontaktfältskursen ett år för sent. Hade jag vetat 2003 vad jag fick veta en solig dag i Laxå 2004 hade förmodligen min och Zingos karriär sett annorlunda ut. Och jag hade förmodligen varit väldigt dryg och helt oförstående för andras misslyckanden. Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? "Det är ju bara att..."
Med Spika gick det lite bättre. Jag började med samma taktik men körde mycket jaktträning och därmed lydnadsövningar hennes första tid. Hon fick inte springa förrän hon kunde sitta ordentligt för tennisbollar och kaniner. Det funkade. Hon sprang som fanken på kommando men kunde ändå behärska sig. Med henne har jag misslyckats med två saker - slalom och kontaktfälten. Slalom kan bli ett osäkerhetsmoment eftersom det är en resa till nästa hinder. Med samma tänk som med Zingo fick jag ett HELT ANNAT resultat. Zingo upplever inte slalom som tråkigt, han älskar det hindret. Spika däremot kan bli låg ibland lika väl som hon kan börja pipa av iver i just det hindret på tävling. Det händer dock bara om det finns ett hinder efter slalom som hon kan se, att hon jagar just det hindret. Så det är vad jag väntar på - att snöhelvetet kan försvinna så att vi kan börja med just den träningen igen och få till bra kontaktfält som vi har slarvat med.
En sak som jag däremot är nöjd med är Spikas attityd på banan. Hon kan sitta i starten och hon försöker inte sticka. På mitt kommando exploderar hon och springer fort som fanken. Jag tänkte när jag började att det är bättre att hon kan ta ett hinder i full fart än att jag lär henne att svänga. Jag körde samma race som med Zingo, dock lite modifierat för att inte få samma effekt. Så när hon springer är det fullt ös som gäller och man får sådana adrenalinkickar av att köra de loppen - det är jättekul! En stor grej är just introduktionen av blindbytena - när hon kom på att hon kan få jaga MIG också blev det ÄNNU roligare att vara jaktcocker på agilitybanan!
Taggen är den senaste jycken som ska få debutera i sommar. Jag hade först tänkt i maj men jag kommer inte hinna få det klart till dess. Han kommer inte kunna kontaktfälten, möjligen att han kan få gå någon hoppklass bara för att få vara med. Jag har börjat enligt samma princip, SFSF-principen. (Spring Fort Som Fan alltså). Han gillar den och det är bra och så MEN - jag har slarvat och orkar inte nöta detta lika mycket som med de andra, just för att jag vill börja köra handling. Det kostar.
Vad ser jag? Jo, en hund som ruttnar fort på träningen, som inte håller i, som gör annat mellan varven, tappar fokus, slarvar, byter sida olovandes osv. Det är kul på startlinjen, sedan har Taggen nog. Vi har inte tränat uthållighetsträning pga. hans unga ålder i somras och det har straffat sig. Taggen har inte tänt på agilityn.
Med mina tre hundar som bas tänker jag dra en generaliserande slutsats: Om man inte tränar hundar i fart först kommer de inte att få den sedan heller. Och man har tyvärr inte så lång tid på sig. Om man inte har drag i hunden INNAN man börjar svänga den är det lönlöst att försöka få till det sedan. Faktiskt. Bache tröstade mig på kursen i höstas över min lätta frustration över att Spika inte är uppe i trean. "Det är inte hur fort man kommer upp i trean som räknas utan hur man står sig i konkurrensen och kan hålla sig kvar". Det är faktiskt sant. (Vi bortser från det faktum att jag har svårt att fokusera på att vinna agility när jag ska bli Frau Doktor).
Jag lyssnar på Bache och sänker kraven på Taggen. Det finns så många cairnterriers där ute vars mattar och hussar gått kurs på brukshundklubben och fått lära sig att göra alla hindren i ett långsamt tempo. Vi kör lite annorlunda, bygger upp U och O och 8 och S och kör bara. Vi skiter i framförbyten och bakombyten. Vi satsar på blindbyten som är roliga och på att ta det som står framför oss. Vi lär oss slalom och kontaktfält så att det blir rätt. Vi tävlar säkert i sommar men utan krav från mig att vi måste vinna. Bara för att se vad vi kan, liksom. Och sen - om det funkar - då kör vi. För jag vill för allt i världen inte ha en cairnterrier som inte vill springa på plan, nu när jag har en förklädd sheltie som faktiskt kan och gillar att springa. Det gäller att förvalta det rätt och min erfarenhet säger mig att det är bättre att ha en hund som springer fort och har roligt och det blir disk av det skälet än att ha en som inte vill. Hur ska man kunna cykla om man inte har någon fart? För vem är det roligt då?
Visst är det viktigt att anpassa träningen till individen så att generalisera kanske är korkat men jag har faktiskt inte sett en enda hund där noggrannhet i grundträningen framför fartträning gett något acceptabelt resultat. Om hunden blir för fokuserad på att springa och inte lyssnar alls då är det läge med lite lydnadsövningar. Om hunden bara lyder ska den inte svängas alls utan tränas på att springa ensam på plan tills den klarar det.
Jag har sett ett antal hundar som blivit helt förstörda genom att fart och fram ignorerats helt eller ännu värre dämpats. Tanken med Zingo innan Malin hjälpte mig var just att ta lärdom av dem - man kanske kunde dämpa honom lite; om man kan förstöra så mycket hundar där ute borde han kunna läras av lite? Det var inte bra tänkt, jag medger det, men idén att anpassa träningen efter individen står jag fast för. Han skulle inte ha farttränats riktigt så mycket. Men fartträningen i sig var det definitivt inte fel på.
Det är svårt att lära om gamla hundar och det är kanske tur det. En hund som en gång tänt till på agilityn kommer inte att tröttna heller. Därför gäller det att tända dem så att de inte kan tröttna!
Åh, vad jag vill ha ljusa vårkvällar! Och en GRÖN agilityplan!
Det var fr a Kotten [norfolkterrier] jag tränade och tävlade lite med det året. Året efter försökte jag desperat få runt Zingo på banorna. Kotten kunde en rullstolsbunden 90åring springa om så långsamt som det gick. Zingo hade inte en siffra rätt på banan. Jag var frustrerad till max och det växte med åren. Inga kurser hjälpte och vi var obotligt fast i diskbaljan. Jäkla skit , kunde man inte bara få till en lite lägre växel någon gång? Typ med Rhohypnol eller liknande.
Så åkte vi till Berlin och Zingo fick träna tråkagility 2005. Det gjorde susen, vi fick hävt den värsta effekten men trots ivrigt kursande uteblev framgången jag så hett längtade efter. Jag menar, en doktorand i tyska vänjer sig inte vid att komma sist. "Han är bra vid sex års ålder" sa Annica Aller vid nåt tillfälle, det infriades inte. Nog förmodligen mest pga. att jag hade så höga förväntningar. Jag VISSTE ju att han egentligen kunde - på träning rev han inte. På träning tjuvstartade han inte. På träning gick han rätt i slalom. Men på tävling skapade stressnivån en ständig oreda. Sista pinnen i hoppettan tog vi när jag bad honom med "SNÄLLA-SNÄLLA" att inte gå ur slalom. Att Maria och Neena vann med en sisådär 4 sekunder var retligt men vi hade vår pinne. De som var närvarande på hemmaklubben minns nog mitt segervrål. Ibland är ett nollat lopp i hoppettan värt otroligt mycket.
Mitt ideal när jag tränade Zingo var att han skulle springa fort. Jävligt fort på ren svenska. Det gjorde han. Det som jag tänkte skulle fixa sig själv på labradoren utan samarbetsvilja var bra starter. Hur svårt är det att sitta på en skala? Faktum är att Zingo aldrig lärt sig att sitta. Det hade funkat om han inte var just han. Jag använde en metod anpassad till en trofast labrador med sammetspäls och jesusögon (Gud gjorde honom till sin avbild) vid namnet Tambo. Tambo hade inte tjuvstartat oavsett träning. Han hade gillat läget och fixat den nya leken.
Fast nu var det ju bara det att Zingo inte var Tambo. Jag använde mig av en metod som var anpassad till en annan hund av andra linjer med andra egenskaper, det jag tränat tidigare. Katastrofen, om man nu kan kalla det för det (vilket det är om man vill vinna) var ett faktum. Zingos diskbalja blev fylld av oanvändbara diskborstar och tävlingsboken förblev spökligt naken.
Det blev bättre och den dagen jag ställde honom i lådan för obrukbara hundar hände något. Vi nollade ett hopplopp i Sundsvall och kom fyra. Dagen efter vann vi. Några veckor senare klarade vi flera lopp med bara fem fel. Vad hade hänt?
Jo, jag hade bestämt mig för att den gule labradoren skulle få som han ville. Han skulle få diska sig bäst han ville och när han inte hade någon matte att kämpa MOT som ville FÖR MYCKET började loppen bli mer kontrollerade. Vändpunkten skedde i ridhuset i Lagga när Malin Tångring körde honom och vi kom fram till att han tycker att sitt-kvar-kommandot är så jäkla krävande att han inte kan hålla ihop. Vi körde med flygande start - och han nollade. Tävlingen efter likadant - bortsett från att han halkade av balansen gick det bra. Han t o m stannade på A-hindret något han inte brukar göra på tävling. Båda hopploppen nollade han.
Zingo är till stor del feltränad. Han är i första hand tränad på att springa jävligt fort på det som står framför honom. När han springer agility är det inte hindret han gör i stunden som är viktigt utan det som kommer efter. Balansen är en resa till en tunnel som är en transport till slalom som är en förflyttning till ett hopphinder osv.. Han kan springa, det är nog alla medvetna om. Det är inte tal om någon ordning och reda.
Tyvärr kom kontaktfältskursen ett år för sent. Hade jag vetat 2003 vad jag fick veta en solig dag i Laxå 2004 hade förmodligen min och Zingos karriär sett annorlunda ut. Och jag hade förmodligen varit väldigt dryg och helt oförstående för andras misslyckanden. Jag menar, hur svårt kan det vara egentligen? "Det är ju bara att..."
Med Spika gick det lite bättre. Jag började med samma taktik men körde mycket jaktträning och därmed lydnadsövningar hennes första tid. Hon fick inte springa förrän hon kunde sitta ordentligt för tennisbollar och kaniner. Det funkade. Hon sprang som fanken på kommando men kunde ändå behärska sig. Med henne har jag misslyckats med två saker - slalom och kontaktfälten. Slalom kan bli ett osäkerhetsmoment eftersom det är en resa till nästa hinder. Med samma tänk som med Zingo fick jag ett HELT ANNAT resultat. Zingo upplever inte slalom som tråkigt, han älskar det hindret. Spika däremot kan bli låg ibland lika väl som hon kan börja pipa av iver i just det hindret på tävling. Det händer dock bara om det finns ett hinder efter slalom som hon kan se, att hon jagar just det hindret. Så det är vad jag väntar på - att snöhelvetet kan försvinna så att vi kan börja med just den träningen igen och få till bra kontaktfält som vi har slarvat med.
En sak som jag däremot är nöjd med är Spikas attityd på banan. Hon kan sitta i starten och hon försöker inte sticka. På mitt kommando exploderar hon och springer fort som fanken. Jag tänkte när jag började att det är bättre att hon kan ta ett hinder i full fart än att jag lär henne att svänga. Jag körde samma race som med Zingo, dock lite modifierat för att inte få samma effekt. Så när hon springer är det fullt ös som gäller och man får sådana adrenalinkickar av att köra de loppen - det är jättekul! En stor grej är just introduktionen av blindbytena - när hon kom på att hon kan få jaga MIG också blev det ÄNNU roligare att vara jaktcocker på agilitybanan!
Taggen är den senaste jycken som ska få debutera i sommar. Jag hade först tänkt i maj men jag kommer inte hinna få det klart till dess. Han kommer inte kunna kontaktfälten, möjligen att han kan få gå någon hoppklass bara för att få vara med. Jag har börjat enligt samma princip, SFSF-principen. (Spring Fort Som Fan alltså). Han gillar den och det är bra och så MEN - jag har slarvat och orkar inte nöta detta lika mycket som med de andra, just för att jag vill börja köra handling. Det kostar.
Vad ser jag? Jo, en hund som ruttnar fort på träningen, som inte håller i, som gör annat mellan varven, tappar fokus, slarvar, byter sida olovandes osv. Det är kul på startlinjen, sedan har Taggen nog. Vi har inte tränat uthållighetsträning pga. hans unga ålder i somras och det har straffat sig. Taggen har inte tänt på agilityn.
Med mina tre hundar som bas tänker jag dra en generaliserande slutsats: Om man inte tränar hundar i fart först kommer de inte att få den sedan heller. Och man har tyvärr inte så lång tid på sig. Om man inte har drag i hunden INNAN man börjar svänga den är det lönlöst att försöka få till det sedan. Faktiskt. Bache tröstade mig på kursen i höstas över min lätta frustration över att Spika inte är uppe i trean. "Det är inte hur fort man kommer upp i trean som räknas utan hur man står sig i konkurrensen och kan hålla sig kvar". Det är faktiskt sant. (Vi bortser från det faktum att jag har svårt att fokusera på att vinna agility när jag ska bli Frau Doktor).
Jag lyssnar på Bache och sänker kraven på Taggen. Det finns så många cairnterriers där ute vars mattar och hussar gått kurs på brukshundklubben och fått lära sig att göra alla hindren i ett långsamt tempo. Vi kör lite annorlunda, bygger upp U och O och 8 och S och kör bara. Vi skiter i framförbyten och bakombyten. Vi satsar på blindbyten som är roliga och på att ta det som står framför oss. Vi lär oss slalom och kontaktfält så att det blir rätt. Vi tävlar säkert i sommar men utan krav från mig att vi måste vinna. Bara för att se vad vi kan, liksom. Och sen - om det funkar - då kör vi. För jag vill för allt i världen inte ha en cairnterrier som inte vill springa på plan, nu när jag har en förklädd sheltie som faktiskt kan och gillar att springa. Det gäller att förvalta det rätt och min erfarenhet säger mig att det är bättre att ha en hund som springer fort och har roligt och det blir disk av det skälet än att ha en som inte vill. Hur ska man kunna cykla om man inte har någon fart? För vem är det roligt då?
Visst är det viktigt att anpassa träningen till individen så att generalisera kanske är korkat men jag har faktiskt inte sett en enda hund där noggrannhet i grundträningen framför fartträning gett något acceptabelt resultat. Om hunden blir för fokuserad på att springa och inte lyssnar alls då är det läge med lite lydnadsövningar. Om hunden bara lyder ska den inte svängas alls utan tränas på att springa ensam på plan tills den klarar det.
Jag har sett ett antal hundar som blivit helt förstörda genom att fart och fram ignorerats helt eller ännu värre dämpats. Tanken med Zingo innan Malin hjälpte mig var just att ta lärdom av dem - man kanske kunde dämpa honom lite; om man kan förstöra så mycket hundar där ute borde han kunna läras av lite? Det var inte bra tänkt, jag medger det, men idén att anpassa träningen efter individen står jag fast för. Han skulle inte ha farttränats riktigt så mycket. Men fartträningen i sig var det definitivt inte fel på.
Det är svårt att lära om gamla hundar och det är kanske tur det. En hund som en gång tänt till på agilityn kommer inte att tröttna heller. Därför gäller det att tända dem så att de inte kan tröttna!
Åh, vad jag vill ha ljusa vårkvällar! Och en GRÖN agilityplan!
Kommentarer
Trackback
