Blindbyten, jaakkoturns och fetlabbar. Jaktcockrar som inte springer och cairnterriers som sopar banan.

Det blir inte mycket bloggat nu för tiden. Just i kväll har jag några minuter att slå ihjäl och eftersom jag inte är på humör för en djupare analys av de agilityfilmer som väntar på mig i videokameran tänkte jag skriva av mig lite. Eller skriva av mig är kanske fel uttryckt - en sommar som denna är sannerligen inte svår att fördriva tiden med. Faktum är att jag, så när som på lite smolk i bägaren, har den bästa sommaren någonsin. Je. Ever. Bara så att ni är med på det.

Jag hade föreställt mig denna sommaren som ångestfyllt och stressande med avhandlingen men faktum är att jag är ganska nöjd. Jag har fått in jaakkon ordentligt på texten och blindbyter som bara fan sida upp och sida ner och framåt går det. I stället för att bromsa upp vid varje stycke som kan verka problematiskt gjör jag ett blindbyte och trycker dit en tjusig infinitivfras. Det ser tjusigt ut. Orden och bokstäverna flyter fram i worddokumentet och jag ser slutet på denna never ending story. Ofattbart. I januari är Johanna Frau Doktor.

Äntligen om du frågar mig.

Även på fritiden står det många blindbyten på agendan. Jag har hört talas om en viss stockholmsavdelning där det är många som blindbyter otillåtet på sina medmänniskor. Jag kan förstå att det inte är så poppis med blindbyten då. Hur det än ligger till med saken på SBK:s stockholmsavdelning kan jag tycka att det är märkligt att de inte backar i kommunikationen och tar tag i sina handlingsproblem från scratch. Förmodligen har de under alla år haft taskig tajming med belöning och förstärkt fel saker. Just i år blir det uppenbart då det tydligen är fullständigt OK att uppvigla en megadecel just vid slalom. bara för att de inte lärt sig att hantera hindret rätt från början. "SLALOM!" säger väl styrelsen uppfodrande med barsk stämma samtidigt som den styrande och dominerande handlingshanden hålls i rätt vinkel mot hindret. Jag har sett det förr och hundar som tränas i slalom på detta sätt blir krypande och ogillar hindret skarpt. Hur vore det med ett par bågar för SBK:s stockholmsavdelning?

De har förmodligen gett sig f-n på att 2x2-metoden ska fungera. No pardon. Oavsett hur de hanterar den SKA människodjäveln lära sig att ge f-n i att gå fel i slalom och det genom en mastodontdecel precis framför hindret, allt för att förhindra att människodjäveln blindbyter utan tillåtelse.

Man blir matt.

Lite hederlig kommunikationskultur och problemen skulle vara ur världen.

Annat är det närt Lisa Frick kommer till Sverige.
"Vollgas!" säger hon till mig när jag kör Taggen. "Das war aber eng" får jag som snäll kommentar när Zingo kör sista rejset. Det kunde liksom inte bli tajtare. Kolla den här bilden så ser man hur tajt han hoppar i Ågesta två dagar innan kursen:


Foto: Lotta Ringius.

Zingo är en klippa på kursen. När Jaktcockerspika tvärvägrar att ens tänka tanken om förbjudna tunnlar på Finnbo gård, bara för att det är 30 grader varmt är reservkortet givet. Jag har tre hundar i bilen och det är den gula labradoren som är triumfkortet. Han bara springer och springer och svänger och svänger. Det är härligt. Lisa konfererar med mig på en underbar österrikisk tyska och det bara flyter. Jag visste att kombinationen tyska och agility skulle göra underverk med mitt humör. Solen skiner och det gör jag också för Spika, som förvisso vägrar att springa, ändå lyckas med några rundor så att t o m matte är nöjd.

Till slut kan jag inte hålla mig. Min räsercairn Taggen sitter i bilen och har hederlig agilityabstinens. Han älskar blindisar och Lisajaakkosar men gruffar förnärmat om jag blir sen i en belgare, dvs. ett hederligt framförbyte. Han lägger i högsta växeln och bara kör i full karriär. Jag njuter i fulla drag, det finns ingen cairn som min Taggen. Om fyra veckor kan han dessutom kalla sig Pappa Taggen. Säkra källor hävdar att det kommer ut 5-6 minicairns i södra Sverige om så lång tid ungefär.

Taggen är en klippa. Eller ja, det är väl alla mina tre jyckar. Jag är faktiskt lite småstolt över hur de ställde upp 1-4 juli när vi körde genom halva Sverige i jakten på de åtråvärda agilitypinnarna. Först upp 25 mil till Dala-Flodas dubblerade klass 2-tävling och världens vackrast belägna brukshundklubb. Zingo smäller till med en nolla i hoppklass 2, vinner klassen och blir uppflyttad till trean. I andra loppet får vi en vägran men vinner ändå. Spika vinner ena agilityloppet och bärgar andra pinnen.

Genom en underbar natt går sedan min skoda Falun-Gävle-Härnösand. Jag tittar lite extra till vänster när jag kör förbi Högskolan Dalarna och vet inte då att det faktiskt just denna dag är min första anställningsdag. Det vet jag först några dagar senare. I Hudiksvall blir det depåstopp och klockan halv tre landar vi i Härnösand där vi fort somnar efter att ha fått upp tältet. Det går så där. Spika kommer i mål i hopptrean på tio fel, Zingo gör en disk som för min del är en nolla. Taggen vinner hoppettan och tar andra pinnen. Dag två får Spika en uppläxning på startlinjen för agilityklassen och vinner och blir uppflyttad. Fler rosetter, presentkort och glada miner.

Sedan blir det väl inte så mycket mer den helgen, men jag är nöjd och glad över att Taggen går i mål alla lopp med max 10 fel. Han är så duktig - och snabb! Just det senare blir jag varse två dagar senare i Ågesta. Taggen gör tre decelstopp mitt i banan på tre ställen men trots det vinner han hoppklassen bland 45 starter. Jag trodde faktiskt inte på resultatet, jag såg ju så snabba hundar. Det visar sig att även Taggen kan springa.

I agilitytrean gör jag en fegis med Spika och får stora svängar men kommer i mål. Jag ville i mål hellre än att göra ett bra lopp och det straffar sig. 10 fel och en megadålig tid. På Lisakursen finns bara ett ord: VOLLGAS.

Det är så man måste tänka. Vollgas!

"Feiglinge laufen defensiv" säger hon till mig och plirar med ögonen. Jag är fast. Det är precis så det är. Som Taggen tänker. "Du står i vägen kärring" morrar han när jag inte kommer ur vägen i ett framförbyte. "Blindis morsan nästa gång, fan vad kass du är!" svär han mellan tänderna och springer vidare.

Det är dags nu. Min tid har kommit. Det är drag under galoscherna och allt flyter på. Nemas Problemas liksom.

Jag är nöjd.

Kommentarer
Postat av: Anna och Freja

Heja Johanna! Det handlar inte om hundarna utan om föraren... (lite partiska är vi när det gäller Zingo, vi formligen älskar honom)

2010-07-17 @ 22:03:44
Postat av: Amanda L

:) KRAMAR

2010-07-21 @ 16:49:46
URL: http://www.lundsgard.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0