Agilityns lämmeltåg
"Och där var de tyvärr diskade" ekar speakerns röst över agilityplan.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
"Nästa startande är Lisa Svensson från Hundklubben Fartgalningar med sin bordercollie Dövöra. Nummer 35, 36 och 38 håller sig beredda".
Det är tyst ca 25 sekunder, sedan hörs speakerns röst igen.
"Och där var de tyvärr diskade. Då tar vi in startnummer 35, det är Johan Svensson från Långväga Brukshundklubb. Nummer 36, 38 och 39 håller sig beredda".
Återigen tar speakern en paus tills den återigen får anledning att säga orden
"Och där var de tyvärr diskade".
Det är agilityklass 3 large på en stor tävling någonstans i Sverige. Banan är ritad av alls vår saligt äro hans minne Alar Meomuttel och den innebär en stor klurighet vid hinder 15. Varenda bordercollie som kommer i hundra knyck sitter i fel tunnelöppning. Jag sitter bredvid och tittar på och förundras, även domaren som dömer denna dag.
"Jag fattar bara inte" säger denne till en domarkollega efter det att klassen är slut och 85% av startfältet diskat sig. Jag står vid sidan om och tjuvlyssnar. "Det är ju inte ens svårt. Men alla väljer att gå på högersidan, varför är det inte en enda som väljer vänstersidan? Har de lekt tåg på banvandringen?!". Domarkollegan nickar och skakar sedan sakta på huvudet.
"Det är över 100 starter i den här klassen och när man står där i mitten och dömer blir förväntan högre och högre på de tävlande. NÅGON borde väl för 17 kunna räkna ut att det är bättre att gå på andra sidan och plocka hunden in i tunneln? Ändå envisas förare på förare med ett puckat bakombyte som är dömt att misslyckas, ja en del t o m SKICKAR hunden in i fel tunnelöppning".
Så där fortsätter de lite diskret bakom sekretariattältet och jag går därifrån, lika förundrad jag. För jag har nämligen exakt samma tanke.
Nu ska vi ju bara komma ihåg att agility inte är en enkel sport. Att man klantar till det ibland hör dit. Men att ett helt startfält klantar sig på samma ställe är väldigt märkligt. Lite som sista hoppklassen i Smedjebacken. Det var en klockren bana där det lönade sig att sticka från hunden i slalom och springa och blindbyta på ett annat ställe. Jag snackade med allas vår Liza innan loppet och vi kom överens om att göra det, något som den ena fega largeföraren efter den andra inte vågade. Och nu snackar jag inte om förare som har hundar som inte springer eller de som nyss kommit upp i klassen. Vi snackar SM-hundar som nollar lopp efter lopp.
Fast de nollar på ballerinaagility genom maskande på plan. Det är skittråkigt.
Jag avskyr maskande på plan. När man sitter vid sidan om är det inget som är så häftigt som när folk får upp farten på sina hundar så att de drar rätt hela vägen. I stället får jag bevittna bakombytes-SM tills jag storknar och trillar av stolen i ren leda.
"Feiglinge laufen defensiv" [fegisar springer defensivt] sa Lisa till mig på kursen. Det är mitt motto.
Man borde ju tycka att även om hela startfältet banvandrat på ett sätt så borde några kunna ta till en annan lösning även om de inte tittat på den innan. NÅGON borde ha så mycket rutin att de vågar gå ifrån planen. Även om de inte sett just de hindren just där borde de kunna improvisera fram ett bättre, offensivare byte som förhindrar disken just där vid hinder 15 eller var det nu kan vara. Men hela startfältet går likt ett lämmeltåg rakt in i fördärvet och ingen stannar upp och tänker till vad de ska göra. Jag suckar från åskådarplats.
Ännu märkligare är det när en förare som startar flera hundar i samma klass gör samma misstag - gång på gång! Om man nu testat högersidan med två hundar och det skitigt sig kanske det kan vara läge att prova något annat..?
Fast å andra sidan är det också coolt när det kommer in en kaxig blond brud och visar var skåpet ska stå. Med hund efter hund går de in i agilitytrean och nollar, offensivt och totalt orädda för banan. "Ta mig om du kan!" säger den ena bruden på startlinjen.
Jag är inte förvånad över att speakern får annat mål i mun när de går i mål.
"Och där var de i mål med 0 fel på hinder och tiden 35,12 och går därmed upp i ledningen!"
Sedan är det tio disk på rad för ingen har ju kollat ordentligt på den som nollat hur den gjorde när den löste problemet vid hinder 15.
Det är också märkligt, för om vi hade varit lite smarta hade vi ju gjort så som proffsen gör och inte så som 95% av startfältet tänkt på banvandringen.
För att lyckas med agility behövs det därför lite hjärnverksamhet. Man måste tänka till lite, inte bara göra som man alltid har gjort.
VILKEN är den snabbaste vägen?
HUR får jag den snabbaste vägen?
HUR använder jag bäst min kropp för att visa hunden vad som är den RÄTTA vägen?
Sedan behöver man en bra förebild, någon som tänker själv och som framför allt tänker offensivt.
Först då kan vi på fullt allvar börja snacka om att vi kör AGILITY.
Kommentarer
Trackback
