Självkritik och prestationsångest

För två år sedan när ännu en förebild gick över till andra sidan disputationen nådde min personliga prestationsångest sin kulmen. Jag var på fullt allvar beredd att kasta in handduken för det förstod ju vem som helst att min egen förmåga inte skulle räcka till för att skriva en avhandling som är god nog. När jag förklarade det för handledaren svarade hon att det är just den egenskapen som kommer driva mig ända in i mål. Vetskapen om att jag aldrig blir fullärd, att kunskap inte finns utan måste konstrueras och att min egen insats måste värderas och bedömas utifrån mina egna högt ställda krav och kriterier håller mig ödmjuk inför uppgiften och min egen prestation. Att jag ofta utbrister ett spontant "Scheisse!" när jag hämtar den nya versionen i skrivaren är ett tecken på självreflektion och självvärdering, egenskaper man måste besitta för att kunna hålla sig kvar inom forskningen. Det är alltså de viktigaste egenskaperna för att kunna forska, långt mycket viktigare än att vara intelligent.

Det är precis samma egenskaper som får Carolina Klüft att öva på kulsvingen tills hon är nöjd. Tränaren kanske tycker att det räcker långt innan, men vår idol Klüftan är inte nöjd utan gör om svingen tre gånger till, bara för att vara på den säkra sidan. Ska man vara bra måste man vara bäst, så enkelt är det. Det duger inte att komma i mål om man inte gör det först av alla.

Det som är det fina med akademin är att det ibland finns parallella lopp. Tre högt presterande nydisputerade forskare söker en väg genom akademin. Det gäller att nischa sig så att man inte konkurrerar om samma platser och om man gör det och den ena vinner, tja då har bästa kvinna förtjänat platsen.

På min institution gäller teamwork. Det du gör för din granne gör denne för dig. Klüftan kommer inte till OS ensam utan hon gör det i lag med en rad människor som alla har samma mål. Så när vi har seminarier på jobbet och kollegerna engagerar sig i ens text är det inte negativt alls; det är positivt eftersom kritik, och särskilt negativ sådan yttrar ett djupt engagemang från omgivningen. Det svider och gör ont men det är bara att bita ihop och komma igen.

Så idag när jag åker till ridhusträningen konstaterar jag att vi har en viktig sak att ta tag i. Spika vann förvisso mediumklassen i fredags men hon gjorde det på ren tur. Tre gånger valde hon nämligen att spontant blindbyta, inte bra alls. Så vi tog tag i det och sa inte: "Äsch, vi vann ju!" Nästa gång diskar vi oss på det där. Det gick så där idag med det men Pirjo är helt inne på min linje. Vi kan inte förlita oss på turen utan köra på säkerhet och idog träning.

Så tar jag fram Zingo som tydligen går från klarhet till klarhet bara för att Malin T pratat lite med honom och sedan även med mig. Prestationsångest är destruktivt och leder ingenstans, man måste modifiera den till självkritik. Så Zingo kör på max under en ganska kort stund men fixar både threadlar och tunnelingångar utan problem. Nåt hinder åker ner men eftersom vi inte ska till OS utan köra i korpklassen gör det inget. Jag lämnar prestationsångesten på jobbet och plockar upp den senare under eftermiddagen när jag på anmodan ska läsa en avhandling som kommer ut under året. Min kollega i Göteborg som skriver den gör det inte på tur utan på ren skicklighet och jag är imponerad. Shit - blir min så där bra, tro? Jag tvivlar starkt.

Eftersom jag vill vinna tar jag fram Taggen. Han får göra lite handling och det är svårt; han piper innanför hinderstöden. Han måste ut på raksträckorna igen, det märks tydligt. Så går vi till slalom och det går så där, ganska långsamt men han gör alla 12 pinnarna utan hjälpbågar. Fast jag är inte riktigt nöjd och ser stora brister. Vi vill vinna, komma först i mål och vara bäst. Det bär mig emot men jag tar fram självkritiken och värderar resultatet av min träning. Nä, det duger inte. Taggen tycker förvisso att det är roligt men det blir bättre när vi kört ihop oss fram mot sommaren. Snön måste bort, jag måste ha ut hindren på planen och Taggen måste grundtränas ordentligt innan vi får resultat jag kan vara nöjd med.

Men någonstans är det skönt att kunna konstatera att mitt liv inte står och faller med agilityn. Faktiskt inte. Det är kul att vinna men med tanke på att jag går till jobbet med ganska oangenäma känslor i magen inför det faktum att det jag gör måste hålla för granskning blir agilityn ganska färglös.

Och det är väl för väl det. Men lite självkritik måste till, annars kommer man ingenstans. Så Pirjo petar lite till på en sväng för att Spika ska lära sig signalen och till slut sitter det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0