Johannas hundar

"En sån där kan man inte träna, men söta är de!"

"Min mormor hade en sån, den gjorde utfall mot andra hundar"

"Jag hade en hane som var hanhundsilsk. Skaffar jag en sådan igen blir det definitivt en tik"

Det var sådana kommentarer jag fick när jag pratade om cairn för flera år sedan. Taggen var inget impuls- eller tröstköp när Kotten dog utan cairnterrier är en ras jag funderat på sedan typ 2004. De är söta, lite större än en norfolk och sundare i kroppen. Och så kan de hoppa.

Med tanke på kommentarerna ställde jag tusen frågor om temperamentet när jag frågade om Christer ville sälja Taggen till mig. Jag ville ha en cairnterrier men som skulle fungera i grupp och i v ardagen  och jag vet ju att  mentalitet till största delen är ärftligt. Och så påverkar hundträning också, så klart. Jag menar, om man nu lär hunden att det är OK att göra utfall så lär den fortsätta med det.

Men dessa kommentarer hör jag aldrig när jag är ute officiellt med Taggen. Förra gången i Katrineholm sa Malin:

"Har du reamotor i röven på honom - jag har aldrig sett någon Cairn som springer på agilitybanan". Och då avsåg hon den förklädda sheltien.  Jag tittade oförstående på henne - det är väl klart att han springer! Han kan ju springa i skogen så då är det väl klart att han springer på banan. Jag har för 17 en rådjursklöv i näven!

Sedan tänkte jag lite mer på det och så slog det mig att det är ytterst sällan en cairnterrier faktiskt springer som ett skott. Jag känner till en och det är legendariska Ronja med husse Pälle från Varberg. Med detta ekipage som målbild började jag träna Taggen för ett år sedan.

Det var sitt kvar för kastade bollar, det var attackera boll i full fart på kommando. Det var inte springa fram till tanter på promenaden och så var det att lära sig sitt namn. Det låter kanske mycket men det är det inte - för Taggen fick göra det i stället för att hitta på saker på egen hand. Han fick sin frihet men genom min försorg.

Idag var jag och körde lite lydnad i ridhuset och släpade med mig Taggen efter de andras pass. Med väldigt lite grundträning inser jag att han är en bordercollie. Han har inte ögon för något annat än mina kommandon - för Taggen är en väldigt hungrig hund.

När jag kör med Spika står han uppbunden och gnäller nästan hela tiden. Han tittar på oss och följer oss med blicken från sin plats i hörnet, helt uppslukad av det faktum att han snart, snart ska få komma med.

"Cairnterrier?! Går det lära dem nåt egentligen?" Jag hör fördomarna inom mig men låter dem vara för en stund och testar lite nya saker. Han provar fem gånger med att ställa sig upp när jag lämnar "sitt kvar". Gårtill slut tillbaka, tar honom lugnt i skägget och säger "Det är fel!" med lugn men bestämd röst. Gör om och ger honom godis nästa gång när han sitter. Han fattar direkt, och laddar sitt kvar med full energi. Inkallningen gör han för en tia med rakt sättande. Och han som knappt vet vad sitt vid sidan är men han är så van att träna att han lärt sig att dra slutsatser.

Vi provar ställande under marsch och på två klick fattar han galoppen. Han ställer sig för en tia.

Har verkligen lydnadsträning med rasen att göra? Är det bara bordercolliies som kan bli lydnadschampions och tävla SM? Jag tror inte det. Inte om man tar steg för steg i träningen och hela tiden visar vad man vill och belönar med hög frekvens. Jag tror inte att det är lättare med en bordercollie än med en cairnterrier.

Jag tror att det är lättare att träna en cairnterrier än en bordercollie för fy bubblan till samarbete, intelligens och motivation har jag knappt skådat hos mina labradorer! Jag ska försöka filma ett pass och lägga ut.