Johannas hundar

Nu är det vår och det innebär att det är en massa saker som behöver fixas till. Vi har övat fjärrdirigering in absurdum inne hela vintern eftersom det är det enda jag orkar med som får hundarna någorlunda trötta med minimal ansträngning. Man kan dessutom köra alla tre samtidigt. Poängen var att fr a Zingo skulle plocka med sig fjärren ut i det gröna men eftersom han är en labrador av den mindre intelligenta typen är det givetvis skillnad på att inte flytta sig framåt inne och att inte flytta sig framåt ute. Alltså flyttar man sig framåt. Problemets lösning känns ändå inom räckhåll.

Spikas ruta däremot är en annan historia. Vi har tränat i ett och ett halvt år och på senaste lydnadstävlingen lovade jag mig själv att inte anmäla förrän hunden kan springa rätt hundra gånger i en följd, typ. Hon ska VETA att kommandot "Rutan!" betyder att hon ska göra något med fyra koner.

Korkade labradoren Zingo använde sin retrieverhjärna till belåtenhet när vi började fila på momentet. Det tog inte speciellt lång tid innan han fattade att det hade med konerna att göra. I och med att jag blev kräsnare och kräsnare på hans val av konhantering började han själv skilja koner från koner. Hans moment är i dagsläget riktigt tillfredsställande och går till som så att han rusar ut i full fart, siktar in sig på den främre vänstra konen, tittar på den och går nära den rakt fram mot den vänstra bakre konen. Strax innan denna kon vänder han upp mot höger och stannar. Det ser läckert ut och han är i mitten varenda gång. Hundra gånger i följd, typ.

Spika spaniel är lite smartare än så. I hennes fall handlar världen om platser. Alltså, "i den tuvan låg det en kanin förra gången, alltså vill njag jaga där igen" och så springer hon ut och letar kaniner på hela Södertälje BK:s plan. typ. Jag själv är mindre road av detta tilltag.

Hon ändrar då strategi och springer till den plats där hon senast fick bollen. Ta-da! Som om det inte spelade någon boll, jag menar ROLL, så kutar hon glatt dit igen. För en gång i spanielns liv fick hon bollen på just denna plats en enda gång tidigare i sitt liv. Suck.

Så slår tanken mig. Ljuset går upp, hamstern vaknar till liv och hjulet börjar snurra igen. Hissen går hela vägen upp, hästarna springer hem, kaffekopparna hamnar i skåpet och pommes friten ligegr lydigt på tallriken. Kniven är vässad i lådan.

Johanna säger till sin spaniel: "Hörru Spika, du fattar inte att du ska agera mot KONERNA!". Nä, just det. Och så tittar jag en gång till på filmerna som berättar hur hundtränare runt om i landet flyttar stolpar och ställer dem på nästan i rad för att hunden ska jobba med slalompinnarna. Det är ju DÄR grejen är! Man ska givetvis använda Susan Garrets metod för att lära hunden rutan!

Sagt och gjort, ut med hund och fyra koner. 1 m i bredd, 3 m i djup. Uppgiften är, spring genom konerna.

Smarta spanieln fattar direkt och börjar jobba. Ut mellan konerna och vips så kommer det ett klick och en boll. "Aha!" tycks spanieln tänka, viftar på svansen och springer en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Vi gör det jag hävdar är ödesdigert med spaniels, jag nöter rutan. Med Susans 2x2-metod, fast på ett annat sätt.

När jag sedan ställer upp rutan på appellplan är det inte fulländat, men det är en tillstymmelse till RUTA och inte "jag fick bollen där förra gången så därför springer jag dit, inte för att det står fyra koner där".

I år kanske det blir ett lydnadsår i alla fall, trots allt? Film på rutprojektet kommer, jag ska bara bli ledig först.