"Vi" och "dem".
Det är ofta tjafs på hundklubbar. Det kan nog alla hundföreningsmänniskor skriva under på. Det är inte helt konstigt heller med tanke på att det är en brokig skara människor som håller till därute. Alla har sina åsikter och var och envar har ett behov av att upprätthålla en social position. Snart uppstår ett krig som i grund och botten inte hade behövt uppkomma - om det hade funnits en vilja och ömsesidig önskan från alla parter att faktiskt jobba tillsammans. Det är som med "vi" och "dem".
Har du någonsin tänkt på hur relativa de begreppen är? "Vi" kan bytas mot "dem" i samma ögonblick som en person går ut ur ett rum. Fronten delas upp i två läger som fajtas mot varandra. På min institution har vi en rad subkulturer som alla kan inneslutas i ett "vi" men även delas upp i ett "dem" i vissa situationer.
"Vi" germanister delas upp i "vi" lingvister och "de" litteraturvetarna, men är ett enda "vi" när vi pratar om "de" på finskan respektive baltiskan. Så kommer en lektor från engelskan upp och helt plötsligt är han/ hon "den" och alla vi andra - som förut var "vi" och "dem" ett enda vi. Så håller det på - tänk om en naturvetare dyker upp, tja - då är "vi" alla humanister, eller om en städerska "vi" akademiker.
"Vi" och "de" är relativt.
I Falkenberg var det förut "vi" som körde inom BK och "de" som körde inom HU. Nu kan jag lova er att det är BK MOT HU, men det kan vara bra för klubben. Helt plötsligt har alla ett gemensamt intresse och det blir lättare att jobba gemensamt mot ett enda mål.
Jag testade det där idag. Och det var inte ens farligt.
Jag började med Taggen på agilityplan. Han sprang som fasiken på rakorna och klarade även U-banan. Han har mognat i skallen och lägger fullt tryck på hindren. Bollen jag köpte på bruks-SM funkar kanon.
Så körde jag Zingo men tittade avundsjukt på lydnadsplan där flera träningsgrupper körde ihop. Jag var ensam som vanligt på agilitybanan. Det är förbannat tråkigt att alltid träna själv. ´
Så jag gick bort till "dem" och tränade Zingo på treans fjärr och gjorde lite inkallningar. Det artar sig. När han slutar gå framåt på ställandet är momentet klart - han backar nämligen på både sitt och ligg från stå! Då var det dags för platsliggning med skott och jag fick frottera mig med bruksfolket på klubben. Esko pangade i revolvern och Zingo satte sig när jag gömde mig. Jaha, men jag var med och lekte med "dem".
Till slut var det dags för eldprovet. På andra sidan plan står det några mystiska skjul och de som håller på där med sina hundar talar ett eget språk. Det är mest en massa förkortningar men den vanligaste "de" kör med är just "IPO". Jag bestämde mig för att ta reda på betydelsen av ordet och fick i uppdrag att vara figurant åt Liselotts Diva. Hallelujah. Vad enkelt det var! Jag fattade så klart ingenting och skulle stå bakom ett skjul med en boll men fattade inte att jag skulle hålla fram bollen. Tydligen skäller hundarna på föremålen och inte på människan. Aha! Diva såg något förvånad ut när jag av alla människor stod där men inte hade någon boll.
Jag hade alltså gjort den långa vägen över plan från agilitybanan ända bort till IPO-plan.
Helt plötsligt var hela klubben "vi". För mig, alltså
Och jag måste säga att det kändes rätt gôtt.
Bra mycket roligare än på DM i söndags. Jag skrev faktiskt ett mejl till tävlingsledaren där jag förklarade varför mitt tålamod brast. Jag har lite svårt för fuskande och saboterande domare, som dessutom hittar på egna regler och där tävlingsledningen sitter kvar i tältet med huvudet i sanden ivrigt hållandes för öronen i hopp om att konflikten ska vara över när hon tittar upp igen. Där ingen går in och backar upp den tävlande. Fy bubblan. Sånt där får inte förekomma, särskilt inte på en inofficiell tävling dit många nybörjare ska lockas vara med. Svaret? "Det var tråkigt att du upplevde tävlingen så negativt".
Jag får sällan sådana mejl som jag skrev. Undrar om det beror på att jag hellre griper situationen "an Ort und Stelle" än hoppas att någon överslätande blick ska lösa skiten? Mina jobbarkompisar brukar alltid säga att de märker om jag inte gillar någon - och att jag gillar dem, och det är tydligen ganska poppis.
Därför är det bra konstigt att vi inte har några krig i Sverige.
Eller ja, om du frågar befolkningen i Gottsunda, Rosengård och på Hisingen så håller de nog inte med. Och det beror på att "de" hatar "oss" och polisen. Och vice versa.
Grattis, Sverige!
Har du någonsin tänkt på hur relativa de begreppen är? "Vi" kan bytas mot "dem" i samma ögonblick som en person går ut ur ett rum. Fronten delas upp i två läger som fajtas mot varandra. På min institution har vi en rad subkulturer som alla kan inneslutas i ett "vi" men även delas upp i ett "dem" i vissa situationer.
"Vi" germanister delas upp i "vi" lingvister och "de" litteraturvetarna, men är ett enda "vi" när vi pratar om "de" på finskan respektive baltiskan. Så kommer en lektor från engelskan upp och helt plötsligt är han/ hon "den" och alla vi andra - som förut var "vi" och "dem" ett enda vi. Så håller det på - tänk om en naturvetare dyker upp, tja - då är "vi" alla humanister, eller om en städerska "vi" akademiker.
"Vi" och "de" är relativt.
I Falkenberg var det förut "vi" som körde inom BK och "de" som körde inom HU. Nu kan jag lova er att det är BK MOT HU, men det kan vara bra för klubben. Helt plötsligt har alla ett gemensamt intresse och det blir lättare att jobba gemensamt mot ett enda mål.
Jag testade det där idag. Och det var inte ens farligt.
Jag började med Taggen på agilityplan. Han sprang som fasiken på rakorna och klarade även U-banan. Han har mognat i skallen och lägger fullt tryck på hindren. Bollen jag köpte på bruks-SM funkar kanon.
Så körde jag Zingo men tittade avundsjukt på lydnadsplan där flera träningsgrupper körde ihop. Jag var ensam som vanligt på agilitybanan. Det är förbannat tråkigt att alltid träna själv. ´
Så jag gick bort till "dem" och tränade Zingo på treans fjärr och gjorde lite inkallningar. Det artar sig. När han slutar gå framåt på ställandet är momentet klart - han backar nämligen på både sitt och ligg från stå! Då var det dags för platsliggning med skott och jag fick frottera mig med bruksfolket på klubben. Esko pangade i revolvern och Zingo satte sig när jag gömde mig. Jaha, men jag var med och lekte med "dem".
Till slut var det dags för eldprovet. På andra sidan plan står det några mystiska skjul och de som håller på där med sina hundar talar ett eget språk. Det är mest en massa förkortningar men den vanligaste "de" kör med är just "IPO". Jag bestämde mig för att ta reda på betydelsen av ordet och fick i uppdrag att vara figurant åt Liselotts Diva. Hallelujah. Vad enkelt det var! Jag fattade så klart ingenting och skulle stå bakom ett skjul med en boll men fattade inte att jag skulle hålla fram bollen. Tydligen skäller hundarna på föremålen och inte på människan. Aha! Diva såg något förvånad ut när jag av alla människor stod där men inte hade någon boll.
Jag hade alltså gjort den långa vägen över plan från agilitybanan ända bort till IPO-plan.
Helt plötsligt var hela klubben "vi". För mig, alltså
Och jag måste säga att det kändes rätt gôtt.
Bra mycket roligare än på DM i söndags. Jag skrev faktiskt ett mejl till tävlingsledaren där jag förklarade varför mitt tålamod brast. Jag har lite svårt för fuskande och saboterande domare, som dessutom hittar på egna regler och där tävlingsledningen sitter kvar i tältet med huvudet i sanden ivrigt hållandes för öronen i hopp om att konflikten ska vara över när hon tittar upp igen. Där ingen går in och backar upp den tävlande. Fy bubblan. Sånt där får inte förekomma, särskilt inte på en inofficiell tävling dit många nybörjare ska lockas vara med. Svaret? "Det var tråkigt att du upplevde tävlingen så negativt".
Jag får sällan sådana mejl som jag skrev. Undrar om det beror på att jag hellre griper situationen "an Ort und Stelle" än hoppas att någon överslätande blick ska lösa skiten? Mina jobbarkompisar brukar alltid säga att de märker om jag inte gillar någon - och att jag gillar dem, och det är tydligen ganska poppis.
Därför är det bra konstigt att vi inte har några krig i Sverige.
Eller ja, om du frågar befolkningen i Gottsunda, Rosengård och på Hisingen så håller de nog inte med. Och det beror på att "de" hatar "oss" och polisen. Och vice versa.
Grattis, Sverige!
Kommentarer
Trackback
