Några katastrofer - och så ett och annat underverk
Som jag skrivit tidigare innebär en tom blogg en upptagen bloggare. Det är inget märkvärdigt med det men den här veckan har jag lyckats med konststycket att dels skriva om delar av en gammal artikel som äntligen ska komma i tryck, dels skriva en ny inom ämnet universitetspedagogik. Jag avskyr det senare ämnet. Och det beror på att jag inte socialierats in i deras vetenskapskoncept och inte förstår hur de ser på begreppet "kunskap". De tycker att reflektion är kunskap och det kanske man kan tycka men krävs det inte lite mer än livserfarenhet för att bli lärare? Eller att vara medveten om sin liveserfarenhet? Jag blev galen på dem under lärarutbildningen och förväntade mig substans och olika teorier man kunde ställa emot varandra. Vi fick det i en kurs men eftersom pedagogiska institutionen i Örebro hade tämligen opedagogiska lärare som hellre kastade sten i glashus än funderade på vad de sysslade med och varför förstod jag inte det förrän flera år senare.
Just nu håller jag i varje fall på att bli en utmärkt pedagog på universitetet. Det går så där. I första kursen blev jag underkänd fast lärarna inte kunde tala om varför och när de till slut gjorde det hade de hittat på egna spelregler under resans gång. Jag blev sur så klart över att inte bli bedömd på samma premisser som mina kurskamarater. Då blev jag godkänd. Hu - mina studenter kan inte klaga sig till ett godkänt betyg. Jag vet vad jag gör när jag bedömer dem. En myndighet måste veta vad den gör annars kollapsar samhället. Det är väl typ det vi får lära oss på de där kurserna.
I varje fall är jag omåttligt trött på fenomenet "jag-anmäler-mig-till-en-kurs-men-förväntar-mig-fel-saker-av-kursen" som drabbar våra studenter. De kommer till oss och tror att de ska få gå en språkkurs, få snacka lite och få A i betyg. Vi suckar och börjar om.
"Det här är vetenskap" försöker vi lite grann på tyska 2 men framför allt på tyska 3. Studenterna fattar inte hur man kan tycka att abnormaliteter i språket kan accepteras som normaliteter med rätt argumentation. Så jag bestämde mig för att lära mig mer om hur man kan förebygga det och vilka problem som finns med studenternas förväntningar kontra det som lärarna vid universitetet förmedlar. En del (könns det igen?) hoppas på en Quick-fix-lösning á lá Cesar Millan. När jag säger att de måste göra läxorna tittar de på mig som om jag kommer från en främmande planet. Suck. Det är ju så med hundar med.
Man bara vaknar en vackder morgon i september, åker till Nyköping och vinner hela skiten utan att ens anstränga sig innan. Det var i varje fall så jag såg på lördagens första aktivitet kl 9 i morse på Nyköpings BK.
Den planen höll i ca 20 sekunder. Sedan satte sig Zingo på platsliggningen. Fan. 20 poäng rent åt helvetet borta i skogen. Resten av programmet såg faktiskt ganska bra ut. Vi hade dagens bästa fritt följ - Zingo är ett litet underverk vid min sida men tappar position i helt-om-marsch och ibland under transporten. Domaren sa spontant "det var bra!" när vi var färdiga. "Fila lite till på det där - ser lovande ut!".
Hunden är 7 år men han håller väl några tävlingar till.
Platsläggandet nollade Zingo - satte sig endast. Sedan inkallning med stå blev bara en sjua. Jag tyckte det var generöst. Dåligt tempo och sent ställande.
Rutan visade sig vara paradgrenen - tävlingsledarens kommando och Zingos reaktion var samtidig, jag skyndade mig att säga "tan" och hoppades på det bästa. Jo då - domaren uppfattade inte tjuvstarten och vi fick en tia på rutan! Apportering blev en klockren knallning, Zingo taggade upp sig efter rutan och kunde inte hålla sig. Där rök 20 poäng till. På hoppet hoppade han inte hem igen - först på tredje kommandot kom han. Och i fjärren blev det DK på första sitt. Så 129,5 poäng men om man tar bort de stora fadäserna kan man säga att vi hade 129,5 av 150. Och då låter det inte så illa! En medtävlade benämnde Zingos sittande på platsen som "katastrof".
"Ja", sa jag, "det är det verkligen. Barnen svälter förvisso i Afrika, men det är ju ingenting i jämförelse med det här".
Hon tittade bara på mig.
Märkligt att en del kan se ett resultat som en katastrof medan andra ser det som ett underverk. Att Zingo fick en tia på rutan och 8,5 på fria följet när alla andra fick mellan 0-7 på de momenten, ja då kan man vara nöjd.
Efter vi kom hem från Nyköping åkte vi till klubben och fortsatte med träningstävling i agility. Zingos hopplopp var - segt! Det var en märklig känsla att försöka få fart på seglabben, och med ens märkte jag hur tråkigt det kunde vara att köra agility med honom. Faktiskt. Hellre fort och disk och att han ger järnet än att jag får springa och jaga på honom. Inför agilityloppet var han sig själv igen och hoppade både balans och A i vanlig ordning. Men då sprang han i varje fall. Katastrofen och underverket fick byta roller idag. Märkligt värre.
Efter träningstävlingen provade mitt lilla underverk, som just nu vill göra underverk ihop med mitt höglöpande, mellanstora underverk, på tävlingsbanan men vi sprang förbi slalom som vi inte kan. Han klarade min handling jättefint och drog fint på hindren. Men vi kan inte säcken heller så jag diskade Taggen där i den stora klassen. Klassen för 10-månadersvalpar som inte kan så mycket vann han i alla fall.
Vi testade en ny slalomvariant genom att ha koppel på och kasta bollen i slutet. Jag ska testa det eftersom min vanliga version funkar lite dåligt. Om man varvar dels med boll i slutet för att öka dragningen med att kasta bollen när han kommer dit kanske kan skapa ett perfekt slalom inför säsongen 2010?
2010, ja. Mitt underverk som ska komma ut ur datorn det året ser alltjämt ut som en stor katastrof. fast egentligen fr o m s 23. Innan dess är det fullt dugligt i mina ögon. Underverkssidor, 23 stycken.
Det sista jag roade mig med idag innan jag gav upp med tre slutkörda hundar var att träna platsliggning på IPO-plan. Jag säger ju att den sporten är nåt för mig! De skjulen som står där har små hål i väggen så att man kan se hundarna. Perfekt när man tränar att gömma sig. Jag provocerade dem rätt bra med att kasta bollar och ropa på kissen, men Zingo fattade vinken. Matte vill ha en tia på tävling, Zingo vill bo kvar i mattes hus. Zingo låg kvar. Spika satte sig en gång men som det lilla underverk hon är kopplade hon ihop himmel med helvete och fattade att sitt i grupp under plats i grupp är att beteckna som en katastrof.
Halleluja, man kan hoppas att hon är frälst till den 3 oktober. Då ska hon nämligen debutera i tvåan i Enköping. Jag menar - kunde jag tävla med Zingo kan jag med Spika. Skillnaden mellan dem är den att Spikas inkallning med stå är något sämre. Jag har två veckor på mig att fixa det så att det blir en underverkstia på det momentet.
Det hela firar vi senare med min egna fiskgratäng jag gjorde igår.
Ett paket torskfilé
Purjolök
morötter
1 paprika
kelda
mjölk
lite creme fraiche
ett paket keso
200 grader i typ 40 minuter. Blev skitgott! Till det lite ugnspotatis med rosmarin på. Yummie!
Dags att vända katastrofkapitlet till ett underverk.
Vi ses på fejjan, govänner.
Just nu håller jag i varje fall på att bli en utmärkt pedagog på universitetet. Det går så där. I första kursen blev jag underkänd fast lärarna inte kunde tala om varför och när de till slut gjorde det hade de hittat på egna spelregler under resans gång. Jag blev sur så klart över att inte bli bedömd på samma premisser som mina kurskamarater. Då blev jag godkänd. Hu - mina studenter kan inte klaga sig till ett godkänt betyg. Jag vet vad jag gör när jag bedömer dem. En myndighet måste veta vad den gör annars kollapsar samhället. Det är väl typ det vi får lära oss på de där kurserna.
I varje fall är jag omåttligt trött på fenomenet "jag-anmäler-mig-till-en-kurs-men-förväntar-mig-fel-saker-av-kursen" som drabbar våra studenter. De kommer till oss och tror att de ska få gå en språkkurs, få snacka lite och få A i betyg. Vi suckar och börjar om.
"Det här är vetenskap" försöker vi lite grann på tyska 2 men framför allt på tyska 3. Studenterna fattar inte hur man kan tycka att abnormaliteter i språket kan accepteras som normaliteter med rätt argumentation. Så jag bestämde mig för att lära mig mer om hur man kan förebygga det och vilka problem som finns med studenternas förväntningar kontra det som lärarna vid universitetet förmedlar. En del (könns det igen?) hoppas på en Quick-fix-lösning á lá Cesar Millan. När jag säger att de måste göra läxorna tittar de på mig som om jag kommer från en främmande planet. Suck. Det är ju så med hundar med.
Man bara vaknar en vackder morgon i september, åker till Nyköping och vinner hela skiten utan att ens anstränga sig innan. Det var i varje fall så jag såg på lördagens första aktivitet kl 9 i morse på Nyköpings BK.
Den planen höll i ca 20 sekunder. Sedan satte sig Zingo på platsliggningen. Fan. 20 poäng rent åt helvetet borta i skogen. Resten av programmet såg faktiskt ganska bra ut. Vi hade dagens bästa fritt följ - Zingo är ett litet underverk vid min sida men tappar position i helt-om-marsch och ibland under transporten. Domaren sa spontant "det var bra!" när vi var färdiga. "Fila lite till på det där - ser lovande ut!".
Hunden är 7 år men han håller väl några tävlingar till.
Platsläggandet nollade Zingo - satte sig endast. Sedan inkallning med stå blev bara en sjua. Jag tyckte det var generöst. Dåligt tempo och sent ställande.
Rutan visade sig vara paradgrenen - tävlingsledarens kommando och Zingos reaktion var samtidig, jag skyndade mig att säga "tan" och hoppades på det bästa. Jo då - domaren uppfattade inte tjuvstarten och vi fick en tia på rutan! Apportering blev en klockren knallning, Zingo taggade upp sig efter rutan och kunde inte hålla sig. Där rök 20 poäng till. På hoppet hoppade han inte hem igen - först på tredje kommandot kom han. Och i fjärren blev det DK på första sitt. Så 129,5 poäng men om man tar bort de stora fadäserna kan man säga att vi hade 129,5 av 150. Och då låter det inte så illa! En medtävlade benämnde Zingos sittande på platsen som "katastrof".
"Ja", sa jag, "det är det verkligen. Barnen svälter förvisso i Afrika, men det är ju ingenting i jämförelse med det här".
Hon tittade bara på mig.
Märkligt att en del kan se ett resultat som en katastrof medan andra ser det som ett underverk. Att Zingo fick en tia på rutan och 8,5 på fria följet när alla andra fick mellan 0-7 på de momenten, ja då kan man vara nöjd.
Efter vi kom hem från Nyköping åkte vi till klubben och fortsatte med träningstävling i agility. Zingos hopplopp var - segt! Det var en märklig känsla att försöka få fart på seglabben, och med ens märkte jag hur tråkigt det kunde vara att köra agility med honom. Faktiskt. Hellre fort och disk och att han ger järnet än att jag får springa och jaga på honom. Inför agilityloppet var han sig själv igen och hoppade både balans och A i vanlig ordning. Men då sprang han i varje fall. Katastrofen och underverket fick byta roller idag. Märkligt värre.
Efter träningstävlingen provade mitt lilla underverk, som just nu vill göra underverk ihop med mitt höglöpande, mellanstora underverk, på tävlingsbanan men vi sprang förbi slalom som vi inte kan. Han klarade min handling jättefint och drog fint på hindren. Men vi kan inte säcken heller så jag diskade Taggen där i den stora klassen. Klassen för 10-månadersvalpar som inte kan så mycket vann han i alla fall.
Vi testade en ny slalomvariant genom att ha koppel på och kasta bollen i slutet. Jag ska testa det eftersom min vanliga version funkar lite dåligt. Om man varvar dels med boll i slutet för att öka dragningen med att kasta bollen när han kommer dit kanske kan skapa ett perfekt slalom inför säsongen 2010?
2010, ja. Mitt underverk som ska komma ut ur datorn det året ser alltjämt ut som en stor katastrof. fast egentligen fr o m s 23. Innan dess är det fullt dugligt i mina ögon. Underverkssidor, 23 stycken.
Det sista jag roade mig med idag innan jag gav upp med tre slutkörda hundar var att träna platsliggning på IPO-plan. Jag säger ju att den sporten är nåt för mig! De skjulen som står där har små hål i väggen så att man kan se hundarna. Perfekt när man tränar att gömma sig. Jag provocerade dem rätt bra med att kasta bollar och ropa på kissen, men Zingo fattade vinken. Matte vill ha en tia på tävling, Zingo vill bo kvar i mattes hus. Zingo låg kvar. Spika satte sig en gång men som det lilla underverk hon är kopplade hon ihop himmel med helvete och fattade att sitt i grupp under plats i grupp är att beteckna som en katastrof.
Halleluja, man kan hoppas att hon är frälst till den 3 oktober. Då ska hon nämligen debutera i tvåan i Enköping. Jag menar - kunde jag tävla med Zingo kan jag med Spika. Skillnaden mellan dem är den att Spikas inkallning med stå är något sämre. Jag har två veckor på mig att fixa det så att det blir en underverkstia på det momentet.
Det hela firar vi senare med min egna fiskgratäng jag gjorde igår.
Ett paket torskfilé
Purjolök
morötter
1 paprika
kelda
mjölk
lite creme fraiche
ett paket keso
200 grader i typ 40 minuter. Blev skitgott! Till det lite ugnspotatis med rosmarin på. Yummie!
Dags att vända katastrofkapitlet till ett underverk.
Vi ses på fejjan, govänner.
Kommentarer
Trackback
