Lydnadstävling - utanför eller innanför regelboken?
Jag har varit i Enköping idag. Eftersom jag tillhör kategorin personer som försöker se det ljusa i tillvaron trots alla misslyckanden kan jag åtminstone komma på en sak med att stå och frysa en hel förmiddag för att vänta på ett protokoll med en näst sista placering. Jag fick nämligen bokstavligen talat svart på vitt att Spika inte fattar handtecken under inkallning med stå. Sedan fick jag i och för sig bekräftat att hon inte kan rutan, vilket Liselott påtalat ett antal gånger, men envis som synden som jag är vägrar jag höra på det örat utan åker till Enköping 9 mil bort för att få reda på det Liselott kan säga till mig på klubbens gräsmatta 11 km bort. OK, jag är inte smart. Jag medger det.
I Enköping var det KALLT. Och jag hade inga långkalsonger på mig vilket betydde att jag FRÖS. Dessutom pajade dragkedjan i min eminenta Chevalierjacka så att det blåste in rakt mellan Jupiters två månar. Brrrr!
Kort sammanfattat hade inte tävlingsledaren gjort många lydnadstävlingar. Han började med att göra en platsliggning där vi var åtta i gruppen. Spika var sist och jag såg henne hela tiden där jag stod. En bra debut att göra i tvåan med andra ord. Sedan bestod varje lydnadsprogram av ett oerhört komplicerat fritt följ där man sprang rakt in i staketet efter två meters språng marsch och gjorde tretton vändningar med två steg mellan varje. Jättemärkligt. Spika gick kanon. Helt perfekt utan missar. Betyg: 7,5. Det fick även den hund som rymde från föraren fem meter. Jag bara häpnade. Domaren tyckte att jag hade haft huvudet för långt vinklat nedåt och att man inte fick titta på hunden. Ja, herregud. Hunden gick kanon i varje fall och sådana kommentarer måste man stå över.
Bedömningssporter är ett mysterium. Nästa schäfer skallade sig ut och tillbaka över hoppet. Betyg: 8. Och så fortsatte det, begtygen i en enda bergochdalbana. Det tar lite musten ur mig kan jag villigt erkänna...
Rutan var inte 3x3 m och endast 6 meter ut. Den var heller inte speciellt kvadratisk; linjerna såg ut som en slalombana och hade inga 90graders hörn... Snett till vänster stod en vimpel i en pinne som man skulle ställa hunden vid under inkallningen som gick 45 grader snett ut från rutan. Spika drog till pinnen och det var inte så konstigt. Sådana störningar har jag inte tränat med. Vi nollade rutan.
Inkallningen blev också en nolla och jag har kommit på att hon nog trots all träning med handtecken verkar stanna bättre på "stanna". Vi kör det i Botkyrka om tre veckor. Tills dess ska fröken fatta rutan...
De andra momenten - apportering, läggande, hopp och fjärr - fick Spika 8 rakt igenom. Lite slarv på apporteringen, DK på hopp och fjärr (blött i gräset, inte så kul att ligga tydligen). Så det var bra, två nollor och 126,5 poäng.
"En märklig tävling utanför regelboken som sket sig" sammanfattar jag detta som, tar nya tag och försöker se det positiva i att åka till Motala tidigt i morgon bitti med en jakthund som inte är ordentligt tränad. Men som hon har gått i kaninmarken i veckan (vi har faktiskt varit där två gånger) hoppas jag på det bästa. Det svåra är att hålla truten i passiviteten - och att klara dirigeringarna...
I Enköping var det KALLT. Och jag hade inga långkalsonger på mig vilket betydde att jag FRÖS. Dessutom pajade dragkedjan i min eminenta Chevalierjacka så att det blåste in rakt mellan Jupiters två månar. Brrrr!
Kort sammanfattat hade inte tävlingsledaren gjort många lydnadstävlingar. Han började med att göra en platsliggning där vi var åtta i gruppen. Spika var sist och jag såg henne hela tiden där jag stod. En bra debut att göra i tvåan med andra ord. Sedan bestod varje lydnadsprogram av ett oerhört komplicerat fritt följ där man sprang rakt in i staketet efter två meters språng marsch och gjorde tretton vändningar med två steg mellan varje. Jättemärkligt. Spika gick kanon. Helt perfekt utan missar. Betyg: 7,5. Det fick även den hund som rymde från föraren fem meter. Jag bara häpnade. Domaren tyckte att jag hade haft huvudet för långt vinklat nedåt och att man inte fick titta på hunden. Ja, herregud. Hunden gick kanon i varje fall och sådana kommentarer måste man stå över.
Bedömningssporter är ett mysterium. Nästa schäfer skallade sig ut och tillbaka över hoppet. Betyg: 8. Och så fortsatte det, begtygen i en enda bergochdalbana. Det tar lite musten ur mig kan jag villigt erkänna...
Rutan var inte 3x3 m och endast 6 meter ut. Den var heller inte speciellt kvadratisk; linjerna såg ut som en slalombana och hade inga 90graders hörn... Snett till vänster stod en vimpel i en pinne som man skulle ställa hunden vid under inkallningen som gick 45 grader snett ut från rutan. Spika drog till pinnen och det var inte så konstigt. Sådana störningar har jag inte tränat med. Vi nollade rutan.
Inkallningen blev också en nolla och jag har kommit på att hon nog trots all träning med handtecken verkar stanna bättre på "stanna". Vi kör det i Botkyrka om tre veckor. Tills dess ska fröken fatta rutan...
De andra momenten - apportering, läggande, hopp och fjärr - fick Spika 8 rakt igenom. Lite slarv på apporteringen, DK på hopp och fjärr (blött i gräset, inte så kul att ligga tydligen). Så det var bra, två nollor och 126,5 poäng.
"En märklig tävling utanför regelboken som sket sig" sammanfattar jag detta som, tar nya tag och försöker se det positiva i att åka till Motala tidigt i morgon bitti med en jakthund som inte är ordentligt tränad. Men som hon har gått i kaninmarken i veckan (vi har faktiskt varit där två gånger) hoppas jag på det bästa. Det svåra är att hålla truten i passiviteten - och att klara dirigeringarna...
Kommentarer
Trackback
