Knytnävar

Jag borde egentligen inte jobba bestämmer jag mig för och formulerar i stället på papper det jag tänkt på hela dagen. Under tiden jag väntar på att segbloggsidan ska ladda upp sig hör jag ett jäkla väsen utifrån. Om det ändå vore hundskall! I stället tvingas jag bevittna ett slagsmål bland 25-30 killar. Jag tror att det började på fotbollsplanen en timme tidigare men jag är inte säker. Slåss gör de i varje fall, så till den milda grad att jag ringer 112. Det är dramatiskt att bo i Södertälje ibland.

Jag surfar vidare in på Aftonbladets hemsida. Det är Jimmie Åkesson som nu inför valspurten lägger fram sitt kraftpaket. "Invandrarna ska ut" är väl det han egentligen vill säga men snor in sig i vackra bisatser och upprepningar. Det politiskt korrekta vore väl att säga att han är en idiot och jämföra honom med grabbar som Hitler, Stalin och Franco. Typ.

Men den där dyngan tänker jag inte hänga på för hur det än är så har Jimmie också en poäng med det han skriver - vi har enormt många invandrare i Södertälje och enormt stora problem. Lärarförbundet har svartlistat kommunen som arbetsplats - det säger en hel del om vad politiken gör med den enskilda invånaren. Jimmie Åkesson är förvisso rätt kontroversiell och lite väl polariserad, ungefär som hundfolk blir när de diskuterar metoder. Fast han har en poäng, det kan man inte ta ifrån honom. Fast frågan är om killarna på skolgården slutar slåss om vi skickar ut dem till Irak igen. Jag tror nämligen att det största problemet inte är att de inte har svennebakgrund, kruxet är att vi har för många lägenheter på en liten yta för människor som inte har några jobb.
"Get a life!" har jag lust att skrika åt dem, precis det har jag också lust att skrika åt ett antal hundmänniskor som jag träffade i lördags. Skillnaden är att killarna på skolgården förmodligen inte kan välja på så mycket. Det kan däremot de som väler att ställa ut cairn i Strängnäs en regnig lördag.

Ni som inte är insatta, det gäller en rasklubb. Jag har varit medlem i ett antal under årets lopp. Det har handlat om årets bästa norfolk 1987 under 17 års tid och det har varit årsmöten och massa bråk och tandagnisslan. Till ingen nytta, för om ni frågar mig är jag helt ointresserad om vilken uppfödare inom rasen norfolkterrier som vunnit flest utställningar 1987. Jag bryr mig om att min egen hund fick hjärtfel och dog för mig på juldagen förra året. Easy eller Guestlings, same shit - different name. Faktiskt.

Inom labbevärlden är det helt andra problem som gäller. Först och främst har vi då idén om den Perfekta Labradoren. Givetvis ska den vara smällfet och ha ett rottweilerhuvud och så ska den ha handikappoäng på jaktproven för att det är en utställningslabbe. Nej, förresten: En dual purpose-labrador, för fetlabben är ju faktiskt anmäld till ett jaktprov. Och så ska den Rätta Typen dryftas in absurdum, jag blir vansinnig för att valparna göds som gödgrisar och uppfödarna blir rabiata och säger att de är normalviktiga. Dagen efter mitt inlägg på labbeforumet har jag ett hotbrev i brevlådan. Orsaken? Jag ville ta ifrån fetlabbetanterna glädjen att plåga sina hundar.

"Get a life" skrek jag åt dem, problemet är att rosetterna är viktigare än hunden och att det är en hobby man håller på med för att den ska berika ens liv. Deras liv var just hunderiet och det var även deras problem.

Jag har exakt två BIS-vinster med Taggen i valpklass. Jag är dömallig för det! Haha - en BIS-vinst är bra, TVÅ är för jävligt. Nu ska jag köpa en cykel och lära mig att trimma och så ska vi se nästa år...om jag inte kan få en till.
Mycket vill ha mer och en så underbar hund skulle egentligen i rättvisans namn vinna BIS varje gång. Jag är fast - igen. Hur ska jag kunna skaffa en cairn till efter att ha haft Taggen? Det går bara inte. Jag såg ett sextiotal cairns i lördags och exakt INGEN av dem var lika fin som Taggen. Partisk? Jag?! NÄ!!

Fast - frågan är vart jag ska åka då. Berlin kanske? För till Berlin hittar väl inte de svenska cairnidioterna som vill ha ringen för sig själva? De som inte kan hantera konkurrenssituationen? För tänk om Taggen börjar vinna, då får jag väl ta med mig min rottweiler Zingo förklädd till labrador så att jag har någon som försvarar mig.

Jag är skitförbannad. Riktigt jäkligt uppretad till max.

Kolla här:

Anmälningsavgift: 240 kr
Medlem i Terrierklubben: 240 kr
Bensin tor Strängnäs: 200 kr
Fika och mat under dagen: 100 kr

Summa: 780 kr.

Och då har jag trimmat hunden själv (och det gick ju så där...)

Det är rätt mycket pengar och så finns det folk på plats som vill förta min glädje av att åka på utställning med min hund. Vem tar sig rätten att pyssla med fula tricks och fula kommentarer till sina konkurrenter? VEM har rätt att ta sig den friheten? Vem anser sig ha rätt att förstöra min dag genom att jag tvingas bevittna deras fula spel? "GET A LIFE!!!" säger jag då i en högst ansträngd ton.

Om dessa människor verkligen hade haft ett riktigt liv hade de förstått att uppfödning av rasen cairnterrier är en hobby som ska berika deras annars så trista grå vardag. Det är något man gör av glädje och intresse för rasen och utställningsverksamheten, inte för att få leva ut sitt hat mot de konkurrenter som står i vägen. Jag blir totalt vansinnig av sådant. Jag ser rött.

Alternativet är att föda upp vinnare själv och om det inte går får man väl på ett sportsligt sätt se sig slagen och tillskriva vinnaren äran. Oavsett vad man själv tycker om hans eller hennes hund. Vi betalar inte för att få yttra vår egen åsikt, vi betalar för att få höra någon annans och då får vi spela efter de reglerna. Att domaren satte ner Taggen i lördags är hans problem, inte mitt och definitivt inte Taggens. Hans stora problem i livet är hur han ska få plats på kudden när Zingo lagt beslag på den före honom kl 22.45. Taggen vann i lördags. Det syntes bara inte. Det är skillnad på genotyp och fenotyp...

Jag är inte intresserad av varför folk är osams. Jag vill ställa min lille, söte Taggen, komma på sista plats (och fy skäms på mig, jag glömde säga grattis till vinnaren) och få applådera vinnaren utan att undra varför ingen annan gör det.

För applåder kan man väl bjuda på, eller? Eller hädar man om man gläds med någon annan?

Jag vill kunna anmäla till en utställning utan att behöva fundera över om någon tänker vara trevlig mot mig.

Vi har en sak gemensamt: Vi vill föda upp cairnterrier, ställa ut dem och se till att behålla den höga standarden vi har. Konkurrensen är stenhård inom cairn och det måste den få lov att vara, men den som inte kan hantera det kanske ska byta sport tilll typ frimärkssamling eller körsång. Musik ska byggas utav glädje, det kanske skulle få alla aggressioner att lägga sig lite?

Min kompis som snabbt tittade förbi i lördags sa "tja, folket här är väl som rasen. Terriers!".

Nej, för rasen är pigg, glad, käck och sprallig. Taggen står på bord och får sällskap av en kompis han aldrig träffat förut. Båda hanarna tittade på varandra, ingen sa något.

Om alla hade burit sig åt som Pelle och Taggen hade vi haft mycket roligare.

Pelle och Taggen är konkurrenter. Men de kommer från samma kennel.

Precis så är det med uppfödarna. De är konkurrenter. Men de tillhör samma rasklubb. Om inte Pelle och Taggen behöver gräla på ett trimbord i Strängnäs en kall och blåsig lördag vid lunchtid i Strängnäs - tja, då behöver väl ingen annan göra det heller? För om Pelle och Taggen börjar bråka påverkar det hela flocken. Det är därför hundar försöker undvika bråk så långt det är möjligt. Skillnaden mellan Taggens hundflock och cairnklubben är att det finns ett positivt ledarskap här hemma. Då behöver ingen slåss. Det är också därför det är så viktigt att flockledaren inte är aggressiv utan tydlig men bestämd "and has got a life". Slagsmålen uteblir för att någon kan gå emellan och styra upp det hela genom att slå näven i bordet - men med föresatsen att det ska bli bra efteråt.

Det finns fler bord som behöver få en knytnäve på sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0