Johannas hundar

OK, det gick inte. Jag försökte och fick ett bud på 40000. Men när kompisen Linda berättade om hur mycket fel hon haft på sin bil drog jag öronen åt mig. Det är faktiskt skillnad att betala 1000 kr i lån OCH reparationskostander och att betala 0 kr i lån och reparationskostnader. Så jag städade bilen i stället. Det fick mig att tycka lite bättre om den. Om ett år är andrahandsvärdet kanske lika OK och då kan jag - efter att ha fått den där topptjänstenn jag drömmer om - kanske rent av få lov att köra tjänstebil. Snacka om lyx. Tre hundar och en tjej i en tjänstebil. Det är långt ifrån alla som har det så bra.

Jag fick mitt lönekuvert i fredags. Jag tänker vara osvensk och tala om vad som stod i det. 20467 kr lovade svenska staten att betala ut till mig efter att den har dragit av skatt så att den har råd att betala min lön. 20467 kr i pengar för att jag tänker hela dagarna och talar om för en och annan student vad det är för kasus appositionen ska stå i. Nästa gång jag är trött på mitt jobb får vem som helst slå mig med något hårt i pannan. Jag har det för bra helt enkelt. Men jag klagar inte. Jag njuter av tillvaron och klappar mig själv på axeln för att jag faktiskt med lite god vilja och jävlar anamma lyckas tänka så bra att staten är beredd att betala mig för det.

Just den där jävlar anamman satte in i fredags kväll. Tävling på Botkyrka BK stod på schemat på söndagen och jag insåg att min cocker spaniel, som annars är en rätt godmodig hund, tvärvägrade röra sig i närheten av RUTAN. Efter Zingos MH kan jag i varje fall få skylla på att han är puckad. Det går dessvärre inte med Spika. Hon har nämligen ett förstapris i elitklass på jaktprov. Ingen sådan hund kan vara puckad.

"Rutan!" säger jag i imperativ en mörk oktoberkväll. Spika tittar upp i himlen, fullständigt medveten om att hon just nu vägrar utföra något enligt min vilja.

"Men för i hel---- " utbrister jag då, "är du så jäkla korkad att du efter ETT HELT JÄKLA ÅR fortfarande inte fattar att du får BOLLEN om du springer in och ställer dig mellan fyra plastkoner??!!"

Spika tittar oförstående på mig, numera fullständigt omedveten om sin fadäs.

Men - jag har ju en speciell relation till mina kreatur och säger till dem rätt upp och ner vad jag tycker. Spika har inga invändningar och håller andan. Till slut säger jag: "Äsch, du bara tvärvägrar fast du får bollen varje gång. Hur korkad får man bli? Inte ens om jag slänger in en hel PANNKAKA skulle du gå in i rutan!!"

Det är just i den sekunden, när dimman ligger tät över Fornhöjden och skrämmer bort alla pitbullägarna så att de hellre häckar framför TV:n än löser rutproblem som det slår mig.

"Var är ruuuutan?" säger den usla hundtränaren som skyller sina misslyckanden på hunden.
Spika spanar framåt - KLICK! Godis.

Svansen börjar gå och mtt adrenalin sjunker.

Vi provar igen.

"Var är ruuuuutan?!" - Spika tittar framåt och viftar på svansen. KLICK! Godis.

"RUTAN!"

Kommandot förlöser ett glädjeskutt hos fröken som rusar fram och ställer sig som pappa sin med snusen under läppen och glor på mig. Hon står inte mitt i rutan men på kanten. I just detta ögonblick väljer jag att ta det. KLICK! Springer fram och ger godis.

Vi ställer upp igen och Spika tittar på mig och nu ska ni få höra vad som kommer ur lilla frökens annars så väna mun:

"Hur i helv--- kan man vara så jäkla KORKAD att man som HUNDTRÄNARE inte fattar att jag inte vill ha bollen som tack för besväret? Jag vill ha MAT din IDIOT, ditt PUCKO! Där kan du ha som är så dum i huvudet att du inte fattar att det är skillnad på bollar och godis. Jag har väntat i flera månader på ditt hembakta levergodis och den enda som får av det är Taggen och så möjligtvis den där odugliga labradoren jag tvingas dela korg med. USCH!"

OK, jag erkänner, jag är en dålig människa.

Lördag förmiddag åker vi ut till klubben. Liselott och jag ska fila på momenten inför D-day på söndag och vi kör rutan, rutan och rutan med Spika. Det går lite blandat. På kvällen tar jag med mig hund och koner ut igen och se - nu börjar det släppa. Spika börjar välja mellan olika rörelsemönster och jag börjar kunna ana en viss förståelse för vad konerna betyder.

Söndag morgon. Vi är i Botkyrka tio i nio och hejar på de andra Södertäljeekipagen. Vi startar en ny träningsgrupp på plats och jag tar med mig hund och koner upp i hagen och testar. Jodå, Spika väljer rätt tre gånger av fyra. Hoppet stiger.

Innan vi går in säger jag: "Bara vi får poäng på rutan - det är det enda som räknas!".

Platsen går bra men det är blött. Spika sätter sig upp innan jag ger kommandot för det. Fria följet så där - sitter långt ut för att det är lerigt vid något ställe och hamnar på fel sida innan sista halten. Läggandet - 0a, inkallning med ställande: Jag ger kommando och hunden stannar 8,5. Nu börjar det kännas i magtrakten. Rutan ligger perfekt upplagd med en liten transportsträcka fram till sändpunkten.

"Var är ruuutan?!" viskar jag till ivrig cocker som far iväg som en kanonkula. Jag stoppar henne och sätter henne på sändpunkten. Huvudet är sänkt och nosen pekar åt rätt håll. NU GÄLLER DET!

"Kommendera!" säger tävlingsledaren.

"Rutan!"

Spika springer ut, jagar en liten sekund och stannar på mitt kommando. Betyg: 10!!!

Shit, det gick vägen. Vi som tränat och kämpat fick till det äntligen. Hunden fattade de två svåra momenten.

Apportering blev lite lek - 8, 5; hopp DK för sitt (9a samt fjärren endast en femma. Det var bra synd, hon gjorde det bra men växlade in ett stå för att slippa sitta i leran. Det + att hon reste sig när jag gick tillbaka drog ner poängen.

156 poäng blev inget förstapris men jag var glad och nöjd ändå. Hon sätter sig inte gärna i regn för att jag tränar för lite på det. Och jag har varit slarvig med att gå tillbaka till henne så att hon reser sig upp på de momenten skyller jag inte hunden på heller.

Det hade ändå ett högt värde att tävla i Botkyrka BK idag på Taggens födelsedag. För vi fick en tia på rutan.

Och det var bara det som räknades.