Johannas hundar

Jag har knappt 11 månader kvar av min tjänst. Det gäller att göra det bästa av den tiden. Jag älskar nämligen att forska. Vid närmare eftertanke kan jag inte komma på något arbete i hela världen som skulle kunna vara mer spännande och stimulerande.

Du begegnest dem Leben mit einem Lachen breit wie der Nil
Dich interessiert nicht das Siegen, dich interessiert das Spiel

Du weisst genau die Welt ist so wie man sie sieht
Und wie man krumme Sachen wieder gerade biegt

Du möter livet med ett skratt brett som Nilen
Dig intresserar inte segern, dig intresserar spelet
Du vet precis att världen är sådan som man ser den
och hur man böjer krumma saker raka

Jag sprang över den där textraden för ett tag sedan. Det är Christina Stürmer som sjunger, en svarthårig tjej från Österrike som vann deras Idol för ett antal år sedan. Hon har gjort en kometkarriär och det är förvisso lite ömsom vin, ömsom vatten, men den där raden är bra. Jag tror nämligen att det är vägen till framgång.

Visst är det motiverande att tänka på ögonblicket när betygskommissonen kommer in i E900 och förkunnar att avhandlingen är godkänd. Eller sekunden efter när jag får skåla i champagne med mina kolleger.

Men - det är inte därför jag gör det.

Jag blir inte doktor i tyska för att jag ska få ett slags erkännande i en sluten krets, det är det alldeles för jobbigt för att det ska vara värt det. Jag doktorerar i tyska för att jag älskar mitt ämne och för att jag älskar att lära mig nya saker. Och jag tror stenhårt på att den bästa vägen till framgång, att verkligen lyckas med avhandlingen, det är att njuta av den tiden man har och göra det bästa av det.

Jag tror att det är det som har gjort grejen. Jag åkte till jobbet i morse för att göra klart en powerpointpresentatio inför konferensen nästa vecka. Det gick som smort, jag blev klar på ett par timmar och det blev riktigt bra, faktiskt.

Faktiskt.

Inte "oj vad värdelöst, kan jag verkligen säga det här??!"

utan helt enkelt
"vad bra, det här är genialt".

Ibland får man klappa sig själv på axeln litegrann.

För - man böjer saker bra mycket snabbare raka igen om man bara sätter sig och börjar.

Om man tränar hund med föresatsen att man ska ha riktigt kul är det också bra mycket enklare fast det är förstås inte så enkelt alla gånger när hunden sätter sig på tvären... När det gäller avhandlingen är den lite mera tacksam att jobba med. Den blir verkligen exakt det man själv valt att göra med den och blir den dålig är det verkligen bara skräp bakom tangentbordet att skylla på. Hundar har trots allt en genbank man måste förhålla sig till.

Sista året kommer att bli en riktig höjdare. Spika kommer att springa fort och vända på en femöring på tävlingarna. Det måste bli så, jag har för fanken investerat i Bache-kurser. Hon är ett geni. Spika är ett geni. Jag är positiv. Det måste kunna gå.

När det gäller avhandlingen är det typ detsamma som gäller. För - jag har en genial ide hur jag ska lägga upp teorin. Det ska "bara" formuleras på papper. Fast det är bra roligt att skriva när man vet vad man ska göra. För nu tror jag att jag vet hur jag ska göra med det sista kapitlet och sedan är det bara att tuta och köra.

Salomonsson, J. (2010): Titel unter Bearbeitung.