Johannas hundar

Jag har blivit indoktrinerad. Bachian. Helt och fullt. Vi kör utan regler och utan system och förbannar inga tyskar 2005 för att de blindbyter med sina sega hundar. I stället ska jag, här och nu, studera vad mina vänner konkurrenterna gör när de sätter lopp efter lopp efter lopp även om det går snäppet långsammare än en EPA-traktor.

Spika har tänt till. Jag har väntat, och väntat och väntat. Men nä det kom inte av sig själv som några siat om; hunden behövde få ner poletten, nämligen att agility är så urbota stenkul att det nästan är olagligt. Vi har varit t o r Södertälje - Adelsö två gånger den här veckan och det har lönat sig rejält.

1. Spika springer från hinder nr 1 i full fart.
2. Hon står bredvid plan och är avundsjuk när de andra hundarna får springa.
3. När jag tar av kopplet är hon galen - men fokuserad. Tar blindbyten utan att det borde gå och svänger så tajt och fint när jag väl bachar rätt.

Så jag är snornöjd och njuter av dundrandet i marken. En galen cocker som far fram som en tok är väl något helt underbart.

Vi har bytt framför och bakom och i blindo, snurrat och sprungit. Det gick så när som fram till den sista övningen. Då var min hjärna kaputt och det blidde inte riktigt som jag och Bache egentligen ville. Agility är helt enkelt skitsvårt.

Men nu jäklar. Nu ska vi ta dem! Allihop i medium - en efter en. Jag är taggad till tänderna och kan inte vänta på att få sätta ner henne på mattan i Kista i januari. Fyra lopp med Spika och sedan kör vi.