Johannas hundar

"Carpe diem". Döda poeters sällskaps stora devis som slog som en löpeld genom värlen i samband med att Robin Williams spelade världsprofet i form av drömläraren i början av 90-talet. Jag minns min svensklärare på gymnasiet, Tommy Mattizon med 'z' började sin första lektion med att vias filmen. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad han ville förmedla till oss 23 hormonstinna tonårstjejer som spenderade de flesta fredagmornar med att skvallra om torsdagsfesternas begivenheter. "Carpe diem", är det kanske egentligen det allt handlar om?

Någon som missade "Allsång på Skansen" i tisdags? Mina idoler, Mia och Klara var med i form av Görel och Tabita. Jag tränade agility och missade hela grejen men såg det i efterhand på webben. Klart att de har rätt, tjejerna. Carpe diem säger Tabita, hittar sig någon karlslok på krogen och släpar med den hem. Man kan skratta åt det, men det hon gör är superkäsnligt. Hon talar nämligen om, på allra bästa sändningstid i Sveriges dygdprogram, att det är fritt fram för kvinnor att ta för sig av livets goda. Bort med objektifieringen och horstämpeln. Carpe diem, gör det du känner för, njut av livet och skit för fan i alla normer samhällets KVINNOR påtvingat dig.

Tanterna i publiken skrattar och fnissar, men jag undrar just hur många som ser vad Tabita gör. De idiotförklarar henne säkert lite grann, och tänker att "så kan man väl inte göra?!!". Nej, det kan man inte. Det vet vi ju. För det har ju alla KVINNOR bestämt. För inte 17 är det en massa MÄN som är chefsredaktörer för Femina, Frida, Veckorevyn, Damernas värld osv.. Nej, det är är kvinnor som vill ha koll på strukturerna så att inga andra kvinnor faller utanför ramerna och börjar ta för sig för mycket och därmed konkurrerar ut dem som står och väntar på prinsen i den vita rustningen.

För så illa är det. De militanta fministerna skriker slagord på barrikaderna om alla hemska män som bara är onda och som långsamt förgör världen. Vi är offer, oss är det synd om, för inget kan vi göra mot alla hemska, elaka män som skapar strukturerna i samhället.

Jag lovar er, i vår klass fanns det inte en enda Y-kromosom som kunde använda ordet "madrass" om klassens Tabita. Det var X-kromosomerna som skrek ljudligt i kör om "madrassens" nattliga efterkrogsäventyr. Hon gjorde som Tabita, pratade om det som om hon nyss köpt en liter mjölk och vi andra förfärades, givetvis på ohörbart avstånd, om dessa snedsteg som vi valde att definiera dem som. Ett och annat snedsteg kunde däremot behandlas som en hög merit i det sociala spelet, men just den där Tabita-grejen var fruktansvärd. För hon gjorde nämligen det männen gör i den åldern.

Hon tog för sig av livet när det erbjöds henne.

"Carpe diem" sa hon på krogen när hon frågade den tilltänkta täckhunden om han kunde tänka sig en nöjesstund på annan ort några timmar senare.

Vi andra gapade. I rad stod vi och tisslade och tasslade tills vi inte orkade mera.

Sen dök Mia&Klara upp och åtminstone undertecknad fick sig en tankeställare. Jag undrar just hur många i Skansenpubliken som fick detsamma. För det Tabita gör är att hon underminerar varje centimeter de militanta feministerna går på och ger dem fel. "Ni är inga offer!" skriker hon på bred Karlskogadialekt. "Ni påverkar er egen situation men vägrar se det!". Och det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som stjälper varandra, det är jag alldeles övertygad om.

"Feminism" är lätt att likställa med manshat. Det är förbittrade kärringar som inte kan se sig själva som aktörer utan enbart som offer.

Fast madrassen i vår klass var väl ändå den största feministen av dem alla. Hon såg inte sig själv som ett offer som väntade på tur i ett hörn på att rätt dygdiga tillfälle skulle infinna sig. Hon benämnde inte andra tjejer i klassen vid nedvärderande uttryck utan went for it på sitt eget sätt, fullständigt övertygad om att det var vägen till lycka. Jag vet inte om det funkade men hon hade säkert mindre huvudvärk än vi andra 22 i klassen.

Om kvinnor slutar skapa strukturer för hur kvinnor ska vara kommer kvinnorna inte längre att se varandra som hot utan kan då uppskatta varandra i stället. Det skapar styrka men kräver mod. Det är inte helt enkelt heller.

Men jag är ändå helt övertygad om att det bara finns en enda väg att gå och det är att hålla hårt i sina vänner, även om det är svårt ibland, och stärka de band som skapar goda strukturer. De som inte fördömer utan kan se saker och ting från ett annat håll - även om det är radikalt.

Och att det viktigaste av allt, det måste ändå vara att se till att de inte springer bakom ryggen på en rätt in i tunneln och blir stående där, för jag står nämligen med fronten riktad mot utgången och tänker fråga vad 17 det var för ett otippat blindbyte.

Det finns sådana, men framför allt vet jag var de finns som kör med ärliga framförbyten även om de kan vara jobbiga för stunden. När framförbytena är tillbaka på objektsnivån i språket är banden stärkta och man kan njuta av livet och omgivningen när man förstår bättre hur man ska sortera.

Carpe diem, mina vänner.

Carpe diem.