Lydnadsträning
Idag blev det äntligen av med ett rejält lydnadspass ihop med Maria. Brukshundklubbarna ligger i princip öde så här års och det är rätt skönt när man ska träna ihop, inte en kotte man kan störa, och ingen som stör oss. Visst är det väl typiskt svenskt att tänka så? Jag är faktiskt lite glad att jag är lite typiskt svenskt. Det innebär ju att jag faktiskt har möjlighet att leva upp till samhällets sociala normer utan att behöva tänka på vad jag gör.
Lydnadsträningen gick verkligen jättebra även om det blev en annorlunda träning från den jag är van vid. Annars är det nog bara min mamma (!) jag kan träna lydnad ihop med, annars brukar det bli så att den person som är med vill börja. Sedan när jag ska köra min hund så är de antingen halvt frånvarande eller ännu värre; tar sin egen hund och börjar träna "jag kan ju ändå inte hjälpa dig med någonting". Helt väredlöst, man blir så irriterad efter att ha lagt ner en massa jobb på den andra hunden och sedan när man själv behöver hjälp kan de inte ens bemöda sig med att titta efter om hunden växlar position eller dansar med tassarna i kvarsittandet.
Maria hade väldigt många goda råd att ge mig och det kändes enormt upplyftande. Hennes egen hund har ett kanonfint fritt följ men det behöver detaljslipas lite. Skönt att kunna hjälpa till lite med det.
Zingo ska kanske egentligen inte tävla om en vecka men nu har jag tränat inför det så vi kör på. Han kan få 8-10 på varje moment och eftersom tvåans moment är roligare att börja med vill jag ha ettan gjord. Om inte annat så för känslans skull, känslan över att låta även Zingo få lyckas med något för en gångs skull. Han kom ihåg rutan idag och var jätteduktig på att springa dit. Och läggandet är för segt som kola, jättetråkigt men med nya tips kan vi nog få till det.
Spika gick tydligen jättefint. Träningen med ståendet har gett reslutat, hon trampar inte alls någon enda gång. Bara vid apporteringen men det ska vi också få bort. Så planen är att tävla henne i ettan och Zingo i tvåan i april när Maria satsar på Smack i 2an, och så kan vi köra trean sedan...
Det roliga med att träna med Maria var väl framför allt att vi tänker så likt. Och då¨är det onekligen enklare att få till bra träningspass eftersom man kan hjälpa varandra på rätt ställen.
På vägen från klubben hände en otäck olycka. En wachtelhund blev påkörd under pågående jakt. Bilen fick skador på kofångaren så jag konstaterade att hunden blev rejält skadad men den levde. Stackars husse... Efter att ha plockat upp en påkörd hund (min gamle Winston) vid dikesrenen för några år sedan, som tur var dog han direkt, så börjar jag jämt storgråta varje gång jag ser en påkörd hund. Husse behövde dock ingen hjälp att bli skjutsad till djursjukhuset, hjälp kom direkt på plats. Att bilen går sönder är helt oviktigt i sammanhanget, men stackars hund, husse och bilförare! Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara att köra på en hund. Usch, hoppas det aldrig händer mig.
