Johannas hundar

Ja med en valp i huset blir det inte tillräckligt mycket jobbat, jag får ta igen det sedan. Jag red min medryttarhäst i förmiddags, en islandshäst som heter Rökkvi. Lite dressyr i padocken gjorde susen, snart töltade han helt rent utan passtakt, men oj vad han ogillar högervarvet. Riktigt stel i den sidan, fixar inte att tölta länge utan tar då upp huvudet och springer och ställer sig i ett hörn. Lilla gubben, tant Johanna tränar för hårt. Det märks att han rids för lite dressyr på, han behöver verkligen arbeta med kroppen. Folk som tror att man bara kan flängrida islandshästar i skogen har helt fel, en islandshäst MÅSTE dressyrridas som vilken annan häst som helst, annars lär den sig inte att gå rent.

Taggen fick följa med och ligga i bilen, han är helt tyst och snäll när jag försvinner, trots att de andra hundarna är i rasthagen i stallet. Han springer glatt omkring med evigt viftande svans, helt orädd av sig. Han har helt enkelt ett toppentemperament, lillkillen!

I kväll vägrar han att äta, antingen är han mätt eller så är det nåt annat. Hoppas han kommer igång med sin härliga matlust igen, matvägrande valpar är så himla jobbigt! Jag minns Kotten som liten, han var hopplös att få att äta ordentligt.

Kvällspromenaden blev rätt kul faktiskt. Taggen har inte koppel på sig och utanför mötte vi en kille av utländsk härkomst (som inte gillade hundar) som letade efter områdets centrum. Taggen gick fram och nosade på benet på honom och killen for iväg som om det var en orm som skrämt honom. Allvarligt talat - om det var nån av de stora hundarna, fine - men en liten 10-veckors cairnterrier?!! Jag undrar i mitt stilla sinne vad killen trodde att han skulle göra. Visst kan man vara hundrädd, men väl knappast inte för tioveckors småvalpar ändå...