Lite av varje
Paloma är superdräktig nu. Inte så att hon vaggar när hon tar sig framåt än, nej då; motion får hon allt så det räcker och blir över. Taggen ser nämligen till att hans bästis katten håller i. Snart blir hon förmodligen lugnare när magen blir större. Det verkar finnas två bebisar i magen, i alla fall är det så många fosterblåsor som jag kan känna. Hon har lite drygt tre veckor på sig så har jag tur blir det någon mer. Ja bara allt går bra, det är det allra viktigaste!
Igår snöade vi in så att sätta sig i bilen och åka ut till ridhuset var ingen idé. Ingen av oss var sugna på att åka ut på snorhala vägar bara för att springa några varv. Jag lät mina springa lite i snön här hemma i stället, det var minst lika uppskattat. Taggen har skitkul när han försöker sätta efter Spika i snödrivorna. Förmodligen kommer de ha jättekul ihop när han blir större, tänk vad han ska leka med henne. En spaniel liksom bara bjuder in vilken slöfock som helst att springa. Inte för att Taggen är en slöfock, det vore en stark överdrift.
I stället åkte vi hela vägen ut till Västerhaninge, jag och Taggen och hälsade på pappa och hans matte. Det var jättetrevligt, Lennart är minsann än sjusärdeles till Cairnterrier, inte konstigt att min valp är ett sådant underverk med sådana föräldrar. Vilken tur att jag fick köpa honom... Nu vill jag inte ha någon annan i hela världen.
Det är rätt svårt att ha självdisciplin med en valp i lägenheten, särskilt som han är av den morgontrötta typen. I morse kom jag upp en hel timme för sent för att han (hrm...) inte ville gå upp. Han trynade vidare på sin kudde han stulit av Zingo; det har blivit en slags rockad i tågordningen i sängen. Taggis var i varje fall så söt och gosig att jag inte kom upp i tid... men det gjorde inget. Jag kunde ju bara komma hem en timme senare i stället.
Nu är det inte så många dagar kvar till D-Day på lördag, jag håller tummen för Taggis. Vi har i varje fall alla förutsättningar för en trevlig dag.
Smolk i bägaren är det dock eftersom vårt lägenhetshus blev utsatt för ett brandattentat förra veckan. Jag har smält det nu men det var rätt otäckt, några snorungar eldar i sopnedkasten. Det är så otryggt att vara på jobbet och inte veta om hundarna lever när man kommer hem, jättetrist är det. Det värsta är inte att de eldar, det värsta är att jag inte kan flytta eftersom det inte finns några lediga lägenheter jag har råd med på några schyssta områden. Och flytta från stan har jag inte lust med heller, jag har ju bosatt mig här. Och ska jag behöva flytta för att några snorungar har tråkigt på fritiden? När brandmännen åkt hade de varit i porten och skrivit bredvid sopnedkastet "Tror ni vi ska sluta eller". Kan man bli mer provocerad än så där? Förhoppningsvis ska polisen öppna ett lokalkontor här snart så det blir lite bättre, men undrar om det hjälper. Jag har ingen lust att bo där polisen måste ha ett kontor för att det ska vara lugnt. Och igår kväll fyrade de av några jäkla bomber utanför mitt fönster, direkt utanför fritidsgården. Har de ingen som säger åt dem att de inte år skjuta eller vad håller de på med?!!
Som sagt, det värsta är inte att de förstör, det värsta är att jag tvingas välja att stå ut med det eftersom jag inte stått i bostadskön sedan 100 år innan jag blev påtänkt. Och att köpa ett hus här är helt omöjligt.
Suck.
Igår snöade vi in så att sätta sig i bilen och åka ut till ridhuset var ingen idé. Ingen av oss var sugna på att åka ut på snorhala vägar bara för att springa några varv. Jag lät mina springa lite i snön här hemma i stället, det var minst lika uppskattat. Taggen har skitkul när han försöker sätta efter Spika i snödrivorna. Förmodligen kommer de ha jättekul ihop när han blir större, tänk vad han ska leka med henne. En spaniel liksom bara bjuder in vilken slöfock som helst att springa. Inte för att Taggen är en slöfock, det vore en stark överdrift.
I stället åkte vi hela vägen ut till Västerhaninge, jag och Taggen och hälsade på pappa och hans matte. Det var jättetrevligt, Lennart är minsann än sjusärdeles till Cairnterrier, inte konstigt att min valp är ett sådant underverk med sådana föräldrar. Vilken tur att jag fick köpa honom... Nu vill jag inte ha någon annan i hela världen.
Det är rätt svårt att ha självdisciplin med en valp i lägenheten, särskilt som han är av den morgontrötta typen. I morse kom jag upp en hel timme för sent för att han (hrm...) inte ville gå upp. Han trynade vidare på sin kudde han stulit av Zingo; det har blivit en slags rockad i tågordningen i sängen. Taggis var i varje fall så söt och gosig att jag inte kom upp i tid... men det gjorde inget. Jag kunde ju bara komma hem en timme senare i stället.
Nu är det inte så många dagar kvar till D-Day på lördag, jag håller tummen för Taggis. Vi har i varje fall alla förutsättningar för en trevlig dag.
Smolk i bägaren är det dock eftersom vårt lägenhetshus blev utsatt för ett brandattentat förra veckan. Jag har smält det nu men det var rätt otäckt, några snorungar eldar i sopnedkasten. Det är så otryggt att vara på jobbet och inte veta om hundarna lever när man kommer hem, jättetrist är det. Det värsta är inte att de eldar, det värsta är att jag inte kan flytta eftersom det inte finns några lediga lägenheter jag har råd med på några schyssta områden. Och flytta från stan har jag inte lust med heller, jag har ju bosatt mig här. Och ska jag behöva flytta för att några snorungar har tråkigt på fritiden? När brandmännen åkt hade de varit i porten och skrivit bredvid sopnedkastet "Tror ni vi ska sluta eller". Kan man bli mer provocerad än så där? Förhoppningsvis ska polisen öppna ett lokalkontor här snart så det blir lite bättre, men undrar om det hjälper. Jag har ingen lust att bo där polisen måste ha ett kontor för att det ska vara lugnt. Och igår kväll fyrade de av några jäkla bomber utanför mitt fönster, direkt utanför fritidsgården. Har de ingen som säger åt dem att de inte år skjuta eller vad håller de på med?!!
Som sagt, det värsta är inte att de förstör, det värsta är att jag tvingas välja att stå ut med det eftersom jag inte stått i bostadskön sedan 100 år innan jag blev påtänkt. Och att köpa ett hus här är helt omöjligt.
Suck.
Kommentarer
Trackback
