Johannas hundar

Så borde alla tänka som åker till Tierp eller Österåker eller Kumla eller Roslagen eller Oxie eller något annat agilityställe på helgen. "Det är bråttom!" är mitt mantra. Agility bedöms nämligen enligt principen minst fel och kortast tid vinner. Majoriteten av deltagarna i klass I och II har glömt den där ena parametern.

Tid. Agility går på tid. Snabbast i mål med minst fel vinner.

"Oj vad snabba dina hundar är!" "Vad snyggt hon går, Spika!"

"Du Spika ser för häftig ut att titta på. Riktigt underhållande!"

Så där säger en del människor till mig i helgen.

"Du måste ha skitkul med den där Zingo. Han verkar ju vara hur ball som helst. Finns det ingenting som får honom att sakta ner??!"

Ändå är det inte en enda person som kommer fram och frågar hur jag har fått hundarna stt springa som idioter på banan, som om varje meter, ja halvmeter och decimeter vore den sista de fick sätta tassarna på. Som om varje hinder vore det sista de fick hoppa över, som om det var på väg en bordercollie mot tältet för att äta upp Zingos belöning - det hembakta hundgodiset. Spika ser Malin och Ess i ögonvrån och tänker att nu är varje sekund dyrbar. Det gäller att springa - springa fort som fan. För både Spika och Zingo har läst regelboken.

Agility går på tid.

Men mina medtävlande har inte läst det. De har missat den allra, allra viktigaste biten med agilityn: Utan styrfart så välter man.

In på banan kommer Madde med Luma. Hunden är ung och Madde har jagat på några hundar i sina dagar. Madde har fått nog. Hon gör en Johanna, köper en hund med motor i och lär den att springa. De diskar sig några lopp och får fem fel i något, men det gör inget. För Madde och Luma har fattat poängen.

Agility går på tid.

Snabbast felfria hund vinner.Och Madde behöver bara köra ihop sig med sin hund och sedan är det riktigt läckert att se den brunvita bordercollien som älgar över balanshinder och genom slalom. "Fram!" ropar Madde så att det skallar i buskarna och nackhåren reser sig på oss åskådare. Luma fattar bokstavligt talat galoppen och sticker på upploppet.
Med styrfart på hunden är det mycket enklare att svänga den och få den runt. Om hunden gasar av sig själv är det helt plötsligt mycket enklare med agility. Madde behöver nämligen bara styra. 95% av deltagarna på Tierps klass I&II-tävling har en uppgift till. De måste dessutom se till att hunden tar sig framåt, på förarnas maskin. Inte ska jag väl begära att hundarna i klass I springer! De har oerfarna förare som har lämnat kurslivet bakom sig, inte ska man väl begära att hundarna springer för full maskin! Och alla hundar kan ju faktiskt inte ha sådan motor som Luma. Jo, om SBK:s kurser hade byggt på principen: Snabbast felfria hund i mål vinner. Inte den felfria hunden. Det är ingen lydnadsklass, ingen kvalitetsbedömning. Snabbast i mål utan fel, det är själva grejen. Men det stora problemet är att få kursdeltagarna att förstå hur viktigt det är att hunden kutar själv på hindren, att det inte finns något som heter "jag hinner inte med". Det är mycket enklare att springa med en hund som springer för egen maskin, det är det som kallas för "agility".

Efter Lumas klass är det dags för small hoppklass I. Man kan bygga fågelbo i flabben på mig. Jag gapar. Den ena hunden efter den andra tar sig runt i struttgalopp. En och annan glänser till men de allra flesta har knappt styrfart.  Det är inte underhållning till mig som sitter på första parkett, främsta raden. Det är inte kul. Det är inte agility. Det är "Jag-är-så-jäkla-rädd-att-det-ska-bli-fel-så-hunden-får-inte-springa".

"Guuuud vad SNABB hon ÄR" kommer de fram igen och säger. Det är Spika de pratar om och vi har precis vunnit hopptvåan. Men följdfrågan som jag väntar på i två dagar uteblir. Jag väntar på

"Hur har du gjort egentligen?".

Nej, för klass I-förarna i Tierp är helt övertygade om sin egen storhet.

"Hon springer hemma!"

Så säger en förare när jag lite vänligt ger tips om hur hon kan få hunden att inte springa av plan. Defensiviteten är slående, det är inte förarens fel. Hunden är dum som inte springer på tävling. Och det är så klart hundens fel att den inte själv fattar vilken väg den ska ta när bristen på styrfart gör att den får vägran på hindren.

Nä det är klart, och det är inte min förtjänst att min cocker springer (oj vad vitsigt det där blev då...). Hon gör det bara så där, för hon är född till en löperska. Det är så klart båg. Titta på Taggens O-bana i förra inlägget. Det är så Spika har levt i ett helt år. Det är klart att hon springer. Det finns inget alternativ. Hon har aldrig fått möjligheten att trava runt banan med nosen i backen efter kaninerna. Då missar man nämligen burkmaten och små jaktcockerflickor tycks älska kattmat på burk. "Yerk!" säger jag när jag öppnar locket. Spika sitter förväntansfull i startposition. "SPIKA!" säger jag ljudligt så att det ekar mellan kaninbona på Södertälje BK. Hon sätter full fart och springer över två hopphinder. "Yerk! DUKTIG HUND!!!" kommer ur min mun samtidigt som Spika slickar resterna ur IKEA-asken. Hon är nöjd. Hon har gjort rätt. Två år senare kommer hon att spöa skiten ur alla defensiva klass I-förares hundar på Tierp BK:s augustitävling. Förarna har missat att hundar inte föds färdigtränade.

Ingen frågar om jag hinner med, jag har ingen bortförklaring om att jag inte var på rätt ställe. Jag genar över banan och ställer mig strategiskt. Jag bromsar i svängarna och gasar på upploppet. 13 sekunder under referenstiden i klass I agility. Och då har Spika stannat och stått stilla på varje kontaktfält i minst 2 sekunder.

"Vad kul det var, matte!" Så säger Spika till mig i målet och viftar på den amputerade svansen. "Vad kul det var!" säger hon och slickar mig runt munnen med en rest av det hembakta levergodiset på den leverbruna nosen. "Vad synd det är om de andra hundarna" fortsätter hon sedan i låg ton. "De har inte kul på banan. De springer inte. Du har ju alltid sagt att agility går på tid, matte!"

Jo, det är ju så. Vi har bråttom. Det är bråttom nu.

I Tierp är klass I-förarna nöjda och glada om de kommer runt banan. Det är en prestation i sig att komma i mål. Det är inte sant. Det är inte någon prestation att nolla ett lopp när hunden är så långsam att föraren hinner spela ett parti bingolotto mellan tunneln och däcket och kan leverera rätt och fel och sedan rätt information igen till hunden utan att det hinner bli fel. Agility ska vara kul att titta på. Och sega klass I-hundar är inte kul. Inte alls. Inne i stugan hänger resultaten uppe.

"Ja men det var väl bra, vi klarade ju referenstiden med en halv sekund". Herrejisses. Vi snackar inte miniatyrnorfolk utan ben. Vi snackar largehund som borde ha minst tio sekunder till godo. Minst. Det hade inte varit konstigt om det 2009 funnits 20% av hundarna som inte sprungit med fullt tryck. Det skulle man kunna härleda till nybörjarna. Men inte i Tierp. Där kör 95% av förarna hundar som förmodligen inte springer ute på landets brukshundklubbar heller. I stället tävlar de i SM i bortförklaringar.

"Det var varmt idag". Det var lika varmt för mina hundar.
"Slalom låg för tidigt i banan". Slalom stod på samma ställe för mina hundar, det fick Zingo att gå fel pga. att han fick FÖR bråttom.
"Äh, du vet, min hund gillar inte säcken efter däcket".

Så där kan folk hålla på i all oändlighet. Den ena kommentaren dummare än den andra. I stället för att rannsaka sig själva går de på om hur alla omständigheter gjort att de inte spöade skiten ur motståndarna. I Sundsvall sa jag efter Zingos första dags Bungyjump i agilityklassen, "han går alltid ner på träning". I Tierp förstod jag hur korkat det där uttalandet var. Det är klart att hunden inte går ner på tävling om jag springer vidare. I första loppet fick han gå ner på A-hindret och stanna. Jag klappade honom lugn och så gick vi av banan. I dag sprang han ner på alla kontaktfältshindren. Jag tog tag i problemet, såg sanningen i vitögat och skämdes en skvätt. Det hjälpte. Zingo tog alla kontaktfält. Utan att vara speciellt frustrerad, han stannade och stod stilla. Sedan sprang han igen.

I full fart mot nästa hinder. Och nästa. och nästa.

Om hunden inte springer är det nåt fel. Den kan ha ont. Då ska den inte tävla alls. Den kan vara feltränad. Då borde föraren gå en kurs där instruktören fattat att agility går på tid. Att det är jävligt bråttom och förbannat noga vem som kommer först i mål. Att vara 1,2 sekunder efter vinnaren är förbaskat mycket. I hoppklass är det sex meter! Om hunde inte vill springa har den förmodligen tråkigt och är osäker. Då måste man jobba upp det på hunden!

Så här är det (tips från coachen):

Vissa hundar kan inte springa fort. Det gäller skye terrier, stora raser typ grand danois och hovawarth och norfolk terrier. Och så några till jag inte har räknat upp här.

Men alla hundar kan tränas till att ge max av det de har. Att lägga fullt tryck i varenda sväng så att det blir bajsränder i luften, att de satsar det de har för att komma vidare till nästa hinder innan domaren har tröttnat och somnat i en vikbar stol under sekretariatets tält. Innan hunden kan springa full fart över ett hinder, ja då ska den inte tränas på två. Och med full fart räknar jag inte in bara hundens benrörelser. Hunden ska ha så jäkla bråttom över hindret att den önskar att den hoppat redan i förrgår. Det handlar inte om att stressa hunden, det handlar om att lära hunden att det är OK att springa och att den ska göra det inne på agilitybanan. Det är därför agility är så mentalt belastande för en hund, de springer förvisso bara 40 sekunder men under dessa dyrbara sekunder ska den dessutom koncentrera sig och utföra en rad beteenden som föraren kommunicerar mestadels med kroppsspråket.

Fram med kamptrasan och rakbanan. Fartträning är kul. Och det är grundstenen till agility. Om hunden inte kan springa kan den inte svänga och då kan du gå hur mycket kurser du vill.

Det är dags för Agilitysverige att sluta skylla ifrån sig. Upp till kamp för farten. För glädjen och motivationen till arbete och samarbete.

Och du - köp inte en jaktcocker för att köra agility med den. Det funkar inte så. De springer nämligen inte av sig själva. De springer på sin höjd med nosen i marken och försöker hitta på egna uppgifter när föraren är för dålig på att leverera matnyttig information. Som t ex att agility går på tid och att det är jäkligt viktigt att springa fort. Och att samarbetet inte kommer av sig själv utan först sedan föraren lärt hunden att den tjänar på att samarbeta. Av de jaktcockrar jag ser ute på banorna är det exakt två som springer. Den ena heter Max. Den andra heter Spika.

Spika vann två lopp i helgen och gick upp i agilityklass II. Det var kul. Men om jag hade blivit spöad av en snabb mellanpudel eller sheltie från Knivsta hade jag inte gråtit för det utan bara konstaterat att man inte har råd med fulsnurrar om man ska vinna. Inga bortförklaringar. Jag vore för dålig helt enkelt.

Och det vore inte Spikas fel.