Tio tysta barn, en strålande sol och badväder (?!)

Idag var vi bjudna till en kollega som firar sin födelsedag med Brunch i sitt kollektiv på Värmdö. Det är verkligen ett tjusigt ställe de bor på och hela huset är fullt av ungar, men vilken skillnad mot Södertäljes förortsbarn! De här barnen blir inte hysteriska av en hund, i stället kan de lugnt och fint gå fram till dem och börja klappa dem fint. De skriker inte. De springer inte runt bordet där vi sitter och äter. Inga föräldrar träter på ungarna, de PRATAR med dem. Det finns på Värmdö plats för både hundar och barn. Inte som här - det sägs att familjer i andra kulturer inte har så starka skillnader mellan generationerna - men jag vet inte om jag håller med om det. De familjer som utgör mina grannar pratar inte särskilt mycket med sina barn här. De blir utslängda och får klara sig själva och springer omkring och skriker på kvällarna. Ibland får polisen komma och jaga bort spydiga tio-tolvåringar som är ute vid elvatiden på kvällarna. Jag blir galen på föräldrarna. Var är de någonstans? Jag bara undrar...

Och jag fattar inte varför man nåste SKRIKA till varandra. Vart har den normala samtalstonen tagit vägen?

Nog gnällt om mina grannar. Jag vill bara bort härifrån efter en dag på Värmdö. Solen sken hela eftermiddagen och vi åt en brunch i trädgården. Taggen sprang fram till ett barn, som konstaterade att han var en hund och fortsatte sedan att pilla med sitt. Så jag band upp dem när barnen ätit klart och så kunde de göra vad de ville. Nåväl, en och annan pinne smögs väl dit men på ett så fint sätt att jag inte behövde stoppa dem. Det är väl snarare de vuxna som tvunget ska kasta grejer jämt...

Varje gång jag tittade till hundarna satt ett nytt barn och klappade, klappade, klappade, klappade... De befann väl sig i himmelriket, bara en massa gos och kel av ständigt nya personer. Och sedan gick vi ner till vattnet (min ena galna kompis BADADE) och det gjorde även hundarna. Hrm, Taggens premiärdopp var väl ingen hit, och tur var det väl att han har sina begränsningar, Jag har börjat undra vad som skulle fela med denna hund, allt är ju perfekt med honom. Jo, det visade sig att han är en badkruka! Han rusade efter Spika på sin apport och kom på tre språng ut i vattnet att han inte kunde springa på vattenytan! Vilken chock - han fick börja simma, nästan lodrätt till en början, och så tog han sig upp på land. Undrar om han någonsin vågar prova igen, han tvärvägrade gå i sedan! Spika och Zingo fick göra några enkelmarkeringar och sedan gick vi tillbaka. Då ville nästa gäng gå ner till stranden, det var baddags för barnen som kastade sig i vid ynka 7 graders vatten. Tokar! Då gjorde Zingo vattendirigering men det struntade ungarna i; de hade nog med sandslott och annat. Vad underbart - hundar och barn i samspel; båda finner varandra helt naturligt och lever i symbios utan att det märks.

Jag bor på fel ställe helt klart, men utan pengar verkar det få vara så ett tag till.

Sedan tog jag och en annan kollega norrhållet hem och spanade in Vaxholm och köpte glass. Då vet man att sommaren är annalkandes!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0