Äntligen är det - VÅR!!!
Det första vårtecknet har infunnit sig. Appellplan på Södertälje BK är nästan användbar. Den behöver torka åtminstone en vecka till men det är fullt transportabelt och det är inte bara en stor sörja. Jo, IPO-planen förstås, men den är alltid ett stort gyttjehål, åtminstone in i maj.
Efter en lång dag på resande fot till Uppsala där mina kära kollegor och jag pratade om ords olika beståndsdelar (morfem) i tre timmar och där jag även hann med ett givande handledarmöte behövde hundarna få sitt. Jag var faktiskt förhållandevis pigg och packade in hela gänget och två grillkorvar i bilen. Nu skulle det tränas!
En snabbrastning i skogen och sedan började jag.
Projekt 1. Lägga spår till Zingo kvart i sex. Det fick ligga hela två timmar innan han fick gå det och han klarade det ganska bra även om han snurrade bra länge på två ställen. Jag måste nog börja lägga massor med godis i spåret, speciellt på svåra ställen så att han håller ihop hjärnan med näsan bättre. En pinne blev kvar men han hittade de andra fyra. Bra, Zingo!
Projekt två spåra med Taggen. Han behöver vad jägarna kallar "skogsvan", alltså han måste miljötränas i skogen. Han blir alldeles till sig av allt som finns att titta på och att då leta efter mattes spår och sin egen leksak alternativt mat blir inte ett dugg kul då. Alltså: Taggen får bli äldre och så måste vi göra saker mera ensamma, Taggen och jag.
Projekt tre: Ut på appellplan. Men det var geggigt så vi använde grusplanen. Zingo fick börja - med rutan. Det gick ganska bra till slut, även om han gärna vill apportera konerna. Jag blir galen på hans apporteringslust så jag satte honom utanför, gick in i rutan, visade en leksak i rutan och sa "RUTAN!", tillbaka ut igen och skickade Zingo. Då fattade han galoppen bokstavligt talat, full rulle rätt in i rutan och letade efter grejen (labradorer är inte så smarta), snabbt klick och kast med leksaken. Det fungerade utmärkt! Vi försökte även med vittringspinnarna för han klarade det så bra i julas, men det var helt borta. Han letar med näsan men när han ser första bästa pinne tar han den helt sonika. Suck. Jag tror att jag får göra som med mingamle Winston, man får hälla ut 50 pinnar på en liten yta och skicka honom tills han fattar att det finns en kotte bland alla andra kottar som är lite mera värd.
Sedan projekt fyra då. Spika lydnadsmoment. Hon är asduktig! Vilken stjärna, men med en för stor portion will-to-please. Det går i 300 knyck och hon trampar och har sig ideligen. Nu kör vi ställande under gång, hon stannar för en tia, men när man går tillbaka flyttar hon sig. Så jag kastar en godis framför nosen hon inte får ta och när hon tittar på den står hon still. Ett smart trick jag lärde mig av Maria. Samma med läggandet, då blir det bra och hon reser sig inte för tidigt.
Projekt fem var väl en snabbis på agilitybanan. Spika fick köra en enkel kombination där allt som gick i full fart räknades, hon klarade inte slalomongångarna så bra men jag såg tydligt att hon är osäker. Bara fram med 1/40 korv och så gick det bättre. Hon börjar lära sig att svänga fint nu men hon som är så känslig tar en massa tid i anspråk så hon inte tappar gnistan.
Projekt sex var väl Taggens framfart på agilitybanan. Vi testade tunnel, gungan och slalom. Tunneln fattar han bra, slalom handlar det bara om att ta i koppel och hitta rätt vid första pinnen. Eftersom hans leksakslust inte är så stark på brukshundklubben tar det lite tid men det kommer att bli bra. Jag funderar faktiskt seriöst på någon form av valpkurs för att han ska få en bra start, men vi får se var det landar. Jag har en förmåga att inte stå ut på sådana kurser, jag blir galen av inkompetenta SBK-instruktörer. Och så fick jag det sagt... Vi testade även gungan (nej man "får" inte det, men jag vet vad jag gör) och coola Taggen bara gick rätt över och brydde sig inte ett dugg om att han tappade fotfästet. Bara kul helt enkelt. Vad duktig han är!
Till sist fick så Zingo gå sitt spår och det tyckte han om. Han gillar verkligen att spåra men man får hålla i honom i sin iver, hanbörjade med ett präktigt bakspår men eftersom jag inte ska tävla med honom så brydde jag mig inte om det så mycket heller. Spår är nog det enda vi gör utan ambition - och det är faktiskt rätt tråkigt. Jag skulle aldrig överleva om det inte fanns konsekvenser vid mina misslyckanden, för det innebör automatiskt att det inte ger utdelning att lyckas heller. Och det är det man vill åt.
Efter en lång dag på resande fot till Uppsala där mina kära kollegor och jag pratade om ords olika beståndsdelar (morfem) i tre timmar och där jag även hann med ett givande handledarmöte behövde hundarna få sitt. Jag var faktiskt förhållandevis pigg och packade in hela gänget och två grillkorvar i bilen. Nu skulle det tränas!
En snabbrastning i skogen och sedan började jag.
Projekt 1. Lägga spår till Zingo kvart i sex. Det fick ligga hela två timmar innan han fick gå det och han klarade det ganska bra även om han snurrade bra länge på två ställen. Jag måste nog börja lägga massor med godis i spåret, speciellt på svåra ställen så att han håller ihop hjärnan med näsan bättre. En pinne blev kvar men han hittade de andra fyra. Bra, Zingo!
Projekt två spåra med Taggen. Han behöver vad jägarna kallar "skogsvan", alltså han måste miljötränas i skogen. Han blir alldeles till sig av allt som finns att titta på och att då leta efter mattes spår och sin egen leksak alternativt mat blir inte ett dugg kul då. Alltså: Taggen får bli äldre och så måste vi göra saker mera ensamma, Taggen och jag.
Projekt tre: Ut på appellplan. Men det var geggigt så vi använde grusplanen. Zingo fick börja - med rutan. Det gick ganska bra till slut, även om han gärna vill apportera konerna. Jag blir galen på hans apporteringslust så jag satte honom utanför, gick in i rutan, visade en leksak i rutan och sa "RUTAN!", tillbaka ut igen och skickade Zingo. Då fattade han galoppen bokstavligt talat, full rulle rätt in i rutan och letade efter grejen (labradorer är inte så smarta), snabbt klick och kast med leksaken. Det fungerade utmärkt! Vi försökte även med vittringspinnarna för han klarade det så bra i julas, men det var helt borta. Han letar med näsan men när han ser första bästa pinne tar han den helt sonika. Suck. Jag tror att jag får göra som med mingamle Winston, man får hälla ut 50 pinnar på en liten yta och skicka honom tills han fattar att det finns en kotte bland alla andra kottar som är lite mera värd.
Sedan projekt fyra då. Spika lydnadsmoment. Hon är asduktig! Vilken stjärna, men med en för stor portion will-to-please. Det går i 300 knyck och hon trampar och har sig ideligen. Nu kör vi ställande under gång, hon stannar för en tia, men när man går tillbaka flyttar hon sig. Så jag kastar en godis framför nosen hon inte får ta och när hon tittar på den står hon still. Ett smart trick jag lärde mig av Maria. Samma med läggandet, då blir det bra och hon reser sig inte för tidigt.
Projekt fem var väl en snabbis på agilitybanan. Spika fick köra en enkel kombination där allt som gick i full fart räknades, hon klarade inte slalomongångarna så bra men jag såg tydligt att hon är osäker. Bara fram med 1/40 korv och så gick det bättre. Hon börjar lära sig att svänga fint nu men hon som är så känslig tar en massa tid i anspråk så hon inte tappar gnistan.
Projekt sex var väl Taggens framfart på agilitybanan. Vi testade tunnel, gungan och slalom. Tunneln fattar han bra, slalom handlar det bara om att ta i koppel och hitta rätt vid första pinnen. Eftersom hans leksakslust inte är så stark på brukshundklubben tar det lite tid men det kommer att bli bra. Jag funderar faktiskt seriöst på någon form av valpkurs för att han ska få en bra start, men vi får se var det landar. Jag har en förmåga att inte stå ut på sådana kurser, jag blir galen av inkompetenta SBK-instruktörer. Och så fick jag det sagt... Vi testade även gungan (nej man "får" inte det, men jag vet vad jag gör) och coola Taggen bara gick rätt över och brydde sig inte ett dugg om att han tappade fotfästet. Bara kul helt enkelt. Vad duktig han är!
Till sist fick så Zingo gå sitt spår och det tyckte han om. Han gillar verkligen att spåra men man får hålla i honom i sin iver, hanbörjade med ett präktigt bakspår men eftersom jag inte ska tävla med honom så brydde jag mig inte om det så mycket heller. Spår är nog det enda vi gör utan ambition - och det är faktiskt rätt tråkigt. Jag skulle aldrig överleva om det inte fanns konsekvenser vid mina misslyckanden, för det innebör automatiskt att det inte ger utdelning att lyckas heller. Och det är det man vill åt.
Kommentarer
Trackback
