Johannas hundar

När man är beroende av en bil för att kunna göra det man är van vid - handla hundfoder, åka till brukshundklubben, åka och tävla, ja då vet man hur bortskämd man är den dagen bilskrället inte rullar. Den kostade 75000 för 4 år sedan och det var väl inte så dyrt för en då två år gammal bil men det har jag betalat igen med råge och det lär väl inte vara slut än. Det var nån ventil eller nåt som var trasigt, killen i verkstan jobbade halvt ihjäl sig för att hitta felet och arbetskostnaden gick på drygt två tusen. Total fyra och ett halvt med reservdel och nya stift. Suck. Men jag är ändå glad för att jag gjorde det vitt för om jag gjort det svart och han inte hittat felet heller hade det varit dyrt med alla onödiga reservdelar. Och hur jobbigt är det inte att åka till Micro, Biltema och Mekonomen och handla bildelar när man inte ens vet vad man ska ha och vad det heter, det blir lika dyrt det med alla felköp och resor fram och tillbaka. Nu har jag min håriga hundbil igen och vi kan köpa vad vi vill. Nästan. Ja inte en lägenhet då och nu är jag 4500 kr längre bort från den igen.

För ett hus lär jag inte ha råd med i det här absurt dyra länet. Möjligen en kolonilott i Hovsjö och dit flyttar jag inte. Inte över min döda kropp. Jag hinner uppleva mycket nog här i Fornhöjden.

På vägen till verkstaden mötte jag klubbkompisen Irene och vi pratade lite hundträning. Vad annars? Vi konstaterade väl lite båda två hur viktigt det är att ha en bra lekbelöning för hunden.

Förra helgen när jag höll klickerkursen på Munsö pratade jag massor om det för mina kursdeltagare, nu är det bara att hoppas att de leker med sina hundar. Fanny beskriver ofta hur viktig leken är som belöning och jag tycker hon gör det bra. I korta ordalag (hon skriver låååångt) går det hela ut på att leken inte är viktig för hunden förrän man gjort den viktig för hunden. Den måste fatta att leken är en belöning, det blir den inte av sig själv. En retriever tycker till exempel inte att det är kul att hämta en fågel för bärandets skull, i så fall kan den nog hellre springa runt med den själv - och det gör ju "ouppfostrade" hundar också. Men om vi bygger in ett socialt värde i fågeln, att fågeln finns där genom mig som ledare eller hur man nu vill uttrycka det ("ledarskap" är nästan ett svärord inom vissa kretsar) så kommer hunden snart att uppskatta samarbetet och gör det den ska av två skäl: Dels för att den måste, dvs. jag styr om det hela om det inte blir som jag vill, men framför allt för att den vill, eftersom den får en belöning för det. Resultatet är oslagbart - en hund som jobbar för en i alla väder.

Så när jag fick hem Taggen tänkte jag extra mycket på det. Jag tänkte att jag var tvungen att fixa en riktigt bra belöning, för jag ville ju inte ha honom som en sån där cairn man ser ibland som kastar sig i koppel i utfall mot andra hundar. Det är helt onödigt att ha en hund som gör så, oavsett ras, för det är väldigt enkelt att komma undan om man förebygger det. En hund som lärt sig att föraren är en dörr till kul aktiviteter har ingen anledning att intressera sig för andra hundar.

Har man söta hundar tror vissa människor att de automatiskt är snälla. Jag hatar det där. Jag blir skitsur på folk som släpper fram sina hundar till mig "bara för att de ska få leka" utan att fråga. Zingo bits, Spika bits och kontakten mellan mig och Taggen sätts ur spel. Det är oförskämt! Jag undrar om de skulle släppa iväg sina livskamrater rakt i händerna på en snygg kille/ tjej utan att fråga. Nej, då är man helt plötsligt förbannat rädd om det man har och vill inte att den ska få upp ögonen för någon annan. Svartsjuka mot partnern är på 100%, mot hunden är den 0%. Om man nu skiter i hur det går med det egna förhållandet kan de väl åtminstone tänka på hur det är för den bedragna parten i det andra förhållandet som man splittrar. I mänskliga termer har folk lätt för att förstå det, i hundliga termer tydligen helt omöjligt ibland.

Jag blir faktiskt sotis om min hund är mer glad i någon annan än mig, och inte så lite heller. Och det är för att slippa den otäcka känslan som jag köper en bra boll i snöre och sätter dit en riktig gammal lina från morfars båt som inte går sönder hur mycket Zingo än biter i den.

I och med att jag har den bollen vid all träning - ute som inne - blir den bollen extra mycket värd. Och det är lätt för den hunden som sitter uppbunden att förstå att den bollen är lite extra helig. Vid något tillfälle ska jag försöka filma Taggen i rutan. Så fort bollen kommer farande fokuserar han till 100% på den bollen. Den är en belöning. Nyckeln till dörren till rummet där alla belöningar finns ligger i mina kommandon. Han blir bra sugen på att försöka komma åt dem, men det beror inte på att Taggen gillar boll med snöre. Nej, det beror enbart på att jag har lärt honom att bollen med snöre är en belöning.

Om jag försöker leka med något annat på samma sätt som Taggen aldrig sett förut funkar det ofta inte alls lika bra. Det ska vara den bollen.

Innan jag har kommit dithän med min hund, att den fattar att mat är en belöning och inte bara mat, eller att bollen är en belöning som bara finns hos mig, att det sociala värdet mellan hunden - belöningen - och mig är riktigt befäst är det ingen idé att träna med hunden. Vem kommer på idén att kasta en dummy till en hund om man är säker på att den kommer att sticka med den? Eller att släppa iväg den lös innan man vet att den vet vad den heter? Det är ju självklart dumt, hunden lär sig något vi inte vill. Den belönar sig själv. Då går det inte att träna.

Men om hunden lär sig att belöningen kommer från mig får man inte den effekten. I stället kommer hunden att springa till föraren med bollen/ dummyn för att den vill leka med någon annan. Hundar leker t ex i flock gärna tillsammans med pinnar, kamptrasor och liknande, sällan själva om de kan få välja.

Det ska vi utnyttja och leka som 17 med våra hundar. Och givetvis bryta innan det hela går överstyr. Jag kastar inte dummies till min hund i timmar, jag gör så många som jag upplever att hunden förstår att den gör det i samspel med mig, vi gör det tillsammans. Likadant med lille Taggis på appellplan; han får bara hämta bollen i samspel med mig, annars blir det stolpen i koppel och det är inte alls kul. Det vet Taggen. Han leker inte på eget bevåg, han gör ingen katt/råtta-lek, han kommer till mig med bollen och undrar om det finns något annat han kan göra för att få den igen.

Hundar gör saker för att de tjänar på det. Om man tänker så i alla lägen får man snart det beteendet man vill ha, men det gäller att vara ihärdig och att få hunden att förstå, att det bara finns en enda genväg till det man som hund vill ha.

Och det är ett korrekt svar på den retoriska frågan vad vill du egentligen, matte/ husse?